Varför är män så rädda för att gifta sig?

Det finns nog flera anledningar. 

För det första så ser nog män ofta inte någon mening med äktenskapet - de har ju inte de där romantiska drömmarna som vi kvinnor har. De blir mest statister på bröllopet, då fokus är på bruden. De har inget att vinna på att ha en ring på fingret, eftersom det knappast ger en man högre status i Västerlandet idag. (En man utan ring kan ju också vara en riktig häradsbetäckare här - han behöver inte vara en oerfaren tönt.) Om kvinnan vill ha ett dyrt bröllop kan männen också - och med all rätt! - tycka att det är pengar som kan användas bättre.

Män får ju allt i ett samboförhållande som de endast kunde få i ett äktenskap förr: sex, barn, kvinnligt sällskap, någon som sköter hushållet och barnen och håller hemmet trevligt och ombonat...

Men för vissa kan det såklart handla om att skydda sina tillgångar, och sina ev. kommande tillgångar (t.ex. arv efter föräldrarna, högre lön med tiden, ökande vinst från ett eget företag, eventuella spelvinster o.s.v.). Det kan ju vara svårt att ta upp frågan om äktenskapsförord, om inte båda kommer från familjer med gamla pengar där det är självklart att man blandar in familjens advokater och skriver papper före vigseln. Det kan verka som att man inte litar på den andre, om man tar upp frågan om äktenskapsförord. 

Ett hett tips är väl annars, att inte gå med på samboförhållande, barn eller sex (eller var man nu vill dra sin egen gräns för det man tycker hör hemma inom äktenskapet), före vigseln. Om man tycker att äktenskap är viktigt. Detta är vad som gäller i frikyrkorörelsen och i flera av våra invandrargrupper.

Man kan ju inte ändra reglerna halvvägs så att säga: först gå med på allt detta utan vigsel - och sedan börja tjata och gnata om Drömbröllopet efter tio år och tre barn... Det är liksom lite sent.

Fast det finns statistik på att samboförhållanden spricker betydligt oftare än äktenskap. (Allra oftast spricker "ombildade familjer" där det finns barn sedan förr.) Sedan kan man ju diskutera hur länge som helst om det är själva det faktum att de är gifta som gör att gifta par kämpar ett extra varv, eller om det är mer ansvarsfulla människor från början som väljer äktenskap framför samboförhållande.

Men då hade ni bara gemensamma barn eller? Eller inga barn alls ännu när ni gifte er? Då känner jag precis som du, att det är självklart att man har allting tillsammans. Och i synnerhet om båda är unga och man börjar det gemensamma livet med "fyra tomma händer".

Problemet uppstår om det finns särkullsbarn som är vana vid en viss standard. Då känns det inte juste mot dem att de måste få en lägre standard p.g.a. att deras pappa ska börja försörja en ny kvinna och hennes tre barn från tidigare förhållande. För att ta ett extremfall. 

Men även om det inte finns särkullsbarn men i stället stora skillnader i förmögenhet när man träffas. Tänk sådana fall där en person måste sälja en gammal släktgård eller stor, fin villa för att lösa ut sin fru efter kanske bara fem års äktenskap t.ex.! Sådant händer!

OK - ja, jag vet inte om det finns sådan statistik.Dock känner jag många par som gifte sig tidigt och har förblivit gifta i 20, 30 år nu. Samt naturligtvis många i de äldre generationerna, 20- och 30-talister, men det kan ju ha andra förklaringar delvis (som att det ansågs skämmigt att skilja sig ända in på 1970-talet, och att kvinnan inte skulle ha klarat sig själv).

Man kan i och för sig skriva papper på att det är enskild egendom. Då kommer styvbarnen inte åt det vare sig vid dödsfall eller skilsmässa.

Jo, det fattar jag. Jag säger bara att det GÅR att skriva papper så att utfallet inte blir bättre för dina styvbarn, även om ni är gifta. 

Nej, om man inte känner att det är viktigt att vara gifta, så är det ju inte det. Det finns inget tvingande i samhällsnormen idag - inte i den sekulariserade befolkningen i alla fall. Och om man inte umgås med troende kristna, judar eller muslimer, eller alternativt människor som har traditionella familjevärderingar av andra skäl, så finns det väl ingen som kan ifrågasätta och se ner.

Många av oss VILL skriva på det kontraktet, och vara del i just det samhällsbyggande som äktenskapet som institution är en del av. Men du har helt rätt i att man ska sätta sig in i det juridiska INNAN man gifter sig. För efter vigseln är det för sent att tvinga den andra att skriva på ett äktenskapsförord, om han eller hon inte vill. Och då gäller hälftendelningen vid en skilsmässa. (Testamente kan man dock skriva själv, även efter vigseln, och utan att den andre måste vara med på det.)

Jo. Det finns något lätt löjligt i en bedagad flerbarnsmamma, som uppträder i vitt+ alla oskuldssymbolerna i kyrkan! Och RIKTIGT patetiskt blir det om hennes pappa ska överlämna henne också - fast hon knappast bett honom om lov innan hon haft sex med de tio (eller 50...) karlarna hon haft innan brudgummen!

Jag har sett både ock. Fast i de flesta fallen misstänker jag att det är de romantiska komedierna från Hollywood, samt nu de senaste åren våra prinsessors bröllop som ligger bakom. Kungen överlämnade ju båda framme vid altaret. 

Om det är rätt eller fel kan diskuteras tycker jag, det är ju det vanliga i hela den anglosaxiska världen och jag vill inte säga rakt av att de gör fel allihopa... Men - som sagt - om överlämnandet inte ens avspeglar verkliga förhållanden (att bruden är oskuld och gifts bort direkt från föräldrahemmet) så blir det patetiskt ovanpå allt annat...

Hur ser du på biten att bli varandras närmaste anhörig? Det är man ju inte om man inte är gifta. Är man bara sambos, så är det föräldrarna som ärver (eller barnen om sådana finns, eller annars syskonen om föräldrarna är döda), inte ens partner. Det är föräldrarna (eller barnen om de är myndiga, eller syskonen om föräldrarna är döda eller mycket gamla) som bestämmer om vården ifall du blir medvetslös och hamnar på sjukhus, om respiratorn ska stängas av, om transplantation (ifall du inte skrivit donationskort)... och många andra sådana situationer.

Detta var nog den viktigaste biten för mig. Skulle inte vilja att min mans syskon stormade in och tog för sig av sakerna här ifall han skulle dö t.ex., eller att de skulle få ta beslut i samband med läkaren efter t.ex. en olycka, och jag inte skulle räknas.

Nä, borgerlig vigsel går ju lika bra. 

Fast samboavtal - går det verkligen att reglera sådana saker i ett samboavtal? Inte arv i alla fall, det är jag helt säker på. Samboavtal har låg status jämfört med sådant som by default ingår i ett äktenskap.