Funderar på adotion/förgammal?

Att antalet barn tillgängliga för adoption minskar har flera orsaker.:

- I många av de "traditionella" adoptionsländerna har levnadsstandarden ökat. Det betyder dels att färre familjer behöver lämna bort sina barn och dels att fler inhemska adoptioner görs.

- Allt fler länder adopterar barn idag. Det fanns en tid när svenskar kunde adoptera barn från Grekland. Nu är det snarare greker som adopterar från andra länder.

- Vi har insett behovet av kontroll och tydliga etiska regler när det gäller adoptioner. Så har det tyvärr inte alltid varit och det har hänt att det senare kommit fram att barnet var kidnappat eller att det rörde sig om barnhandel. Numera ställer svenska myndigheter betydligt större krav och det har lett till att en del länder helt fallit bort för svenska adoptionssökande.

- Många av de länder där det idag finns gott om föräldralösa barn tillåter inte internationell adoption (ibland inte ens adoption inom landet) av politiska och /eller religiösa skäl.

Sedan är det en sanning med modifikation att det råder brist på barn att adoptera. Den som kan tänka sig ett barn på minst sex år eller barn med lite större funktionshinder/allvarligare sjukdom kan nog få bli förälder fortare än kvickt. Att många inte vill det har jag dock full förståelse för. Man vill förstås gärna vara med om så mycket som möjligt av sitt barns barndom. Ju äldre barnet är, desto större är risken att han/hon varit med om något som sätter spår för livet. Jag är själv mamma till en adopterad flicka med hjärtfel och ADHD. Det är inga större bekymmer och jag skulle välja att adoptera henne tusen gånger om, även med full vetskap om hennes diagnos. Men en del barn har betydligt svårare funktionshinder. Saker som gör att ingen i familjen någonsin kan räkna med att leva ett normalt liv igen. Att man drar sig för att adoptera på de premisserna förstår jag.