Tappat livslusten..

Mitt liv har inte alls blivit som jag tänkt mig. 
Har två biologiska barn med min sambo och han har även två barn sedan ett tidigare förhållande. 

Vi träffades för 8 år sedan och då hade han sina barn varannan helg. Jag tog min av barnen och älskade dom som mina egna och hjälpte honom med barnen med hämtning och lämning. Barnens mamma är ett kapitel i sig och vill innerst inne att jag försvinner ur bilden. Ju mer tiden har gått så har barnen vänt sig emot mig och jag känner att jag kastat bort flera år i mitt liv på dom små bortskämda ungarna som jag av den tiden jag var med dom hade jag kunnat göra roligare saker på. Dom tror på skitsnack som mamman och mormor säger om mig. Jag drar mig mer och mer undan när dom är hos oss (varannan vecka nu). 
När jag själv fick mina barn så var jag noga på att det inte behandla mina barn annorlunda. Jag är ständigt trött och jag får egentid då min sambo åker till hans föräldrar med barnen på helgerna så vi träffas aldrig som en hel familj.
Tröttnat på mitt liv och känner ofta om det ska vara såhär.
Jag orkar inte vara mamma längre, jag kan inte tillgodose mina barn behov. Är inte ute varje dag och orkar inte ta tag i något, dagarna bara går.
Känner att jag skulle bli en gladare person om vi separerar men skulle aldrig orka ta hand om mina barn själv. Ibland (ganska ofta) känner jag bara att försvinna och att barnen har det bättre med sambon, bara sambon..