Anonym (--) skrev 2015-03-26 18:39:15 följande:
Suck, klicka på visa endast så slipper vi några upprepningar, den floskeln är bemöt och missförståndet utrett.
beccagranen skrev 2015-03-26 18:31:43 följande:
Nja, ett mindre barn (under 10-12år) tycker jag aldrig förtjänar en smäll. Däremot fasar jag inför tonåren, när man läser om hur tonåringar/ungdomar kan bete sig, och som förälder är man rätt maktlös idag. Ex om tonåringen tar sig ut, fast man sagt nej, Man kan ju inte bära in barnet utan att ta till våld. Föräldrar som får glåpord och slag mot sig kan bara ta emot osv. Jag har faktiskt aldrig tänt tanken att slå mina barn, inte för att det är olagligt utan för att det är respektlöst och fel enligt min moral. Jag kan bara tänka mig en situation där jag skulle kunnat ge en örfil då orden inte räcker till, om jag skulle få veta att något av mina barn gjort något så hemskt som våldtagit/kvinnomisshandlat dyl. den dagen skulle jag mista respekten.
För övrigt är jag själv uppvuxen med aga, om man bar sig dumt åt. Och visst var man snäll för att slippa men av rädsla, inte respekt. Det upphörde då man var stor nog att försvara sig. Kan ärligt säga att det fortfarande sitter i en bitterhet att man medvetet skadar det käraste man har, och pga det så vågar jag aldrig lämna mina barn ensamma hos mina föräldrar för jag vet inte om dom fortfarande är så primitiva. Men varken jag eller mina syskon har gått i deras fotspår, vi ä alla kärleksfulla och högutbildade föräldrar som inte accepterar våld.
När det kommer till tonåringar så fruktar jag perioden själv.
Har man inte satt rätt grund från början så har man förlorat och kan endast hoppas på det bästa.
Vist kommer vi behöva ta mycket skit från våra hormonstinna tonisar när dom väl kommer igång, jag kan trösta med att det håller bara i några år, dom sansar sig efterhand 
Inget mer att göra än att acceptera visa utsvävningar, passerar dom gränsen däremot med råge, som att slänga glåpord i ansiktet på sina föräldrar så en lavett är verkligen på sin plats.
Den tiden den sorgen däremot, så tror jag mycket på att ju mer stabilt grund man har lagt från början ju mildare kommer perioden bli.
Vad menar du "bar sig dumt åt"?
Jo du har rätt, vi får lösa konflikterna när dom kommer ;)
Ja bar sig dumt åt kunde vara allt som gick mamma på nerverna. En gång fick jag en örfil för att jag skrattade till vid matbordet (för att storasyster gjorde grimaser), en annan gång för att vi lekte för högljutt, n gång hämta hon skärpet och slog hej vilt när min syster hade kladdat med hårfärg i badrummet, lika så om man vart "tjatig" i affären ok straffades man hemma för det. I tonåren anmäld jag henne till soc som la ner det, det fick jag smaka på sen.. efter det prata jag med min pappa (dom levde ihop men pappa var affärsman och jobba mycket), jag sa att alltingen får jag börja på ett gymnasium på annan ort med boende eller så försvinner jag för jag orka int med henne mer. Mamma kunde vara snäll och spendera massa pengar på oss, men när hon var stressad och irriterad föll vi offer för hennes ilska. Jag flyttade som 16 åring och då slapp jag äntligen henne.
