Kommer mitt barn att må dåligt av att få egen säng? Förbud att sova i vår säng, ny partner... Dåligt samvete

Skulle ju också föreslå att prata med barnet. Jag minns fortfarande - och det är ett av mina tidigaste minnen - när jag fick eget rum när jag var nästan 6 år gammal - har nog aldrig varit så lycklig, för det betydde att jag äääntligen var på väg att bli vuxen!!! (haha) 

Och att jag kunde rita och skriva och ha mig bäst jag ville. DESSUTOM fick jag välja taklampa helt själv, så jag valde en som gjorde rött ljus (det gick att bryta så man fick vitt också) och jag fick lyssna på musik själv på natten (fick jag inte innan) och jag hade lådor och garderober som var BARA mina - och jag välja sängkläder - det var liksom ett fantastiskt stort äventyr för mig :)

Jag var förvisso lite äldre (5 år, 9 månader, om jag inte missminner mig - det var alldeles innan jag började skolan) men just det där med att ha en dörr att stänga om mig och en säng som var Min (och den stora lådan UNDER sängen, där jag fick ha mina egna leksaker och mina egna böcker - oh himmelrike!)

Nu vet jag ju inte hur stort rummet som barnet får är, men jag antar/hoppas att det faktiskt är ett "eget rum" det rör sig om?

Isf är det rätt enkelt (i min värld, alltså) då bara gör man det till ett steg in i "vuxenhet" och förvandlar det till ett äventyr, samt låter barnet ha viss kontroll över något man vet att de gillar - typ sängkläder eller lampa, eller en egen bandspelare som i mitt fall (fast det var ju på 80-talet det, ja... heh)

Ju mer jag läser här, ju mer får jag känslan av att det inte är barnen som prompt vill sova med mamma - det är mamma som inte är kapabel att släppa iväg barnet, och gör barnet till en del av sigsjälv, vilket i sin tur leder till att barnet blir klängigt och ängsligt när det "måste" vara ifrån mamma. Fan, 5-6 år gammal ansåg jag att det var fruktansvärt jobbigt att dela säng med folk, jag ville vara ifred och ha min kropp för migsjälv.

Alltså, jag avskyr barn - men tillochmed jag vet att barn är inte husdjur, de är individer. Gör vilka val ni val, men inse i alla fall att det är ni som lär ungarna hur de ska se världen och vilken sorts människor de ska växa upp till.

Och åter så tror jag att man kan lära barnet se eget rum och egen säng som ett äventyr - och jag tror dessutom att den upplevelsen följer med ungen, så de blir modigare i fråga om att göra saker självständigt. I längden skulle jag dessutom tippa att alla miffon jag ser dagligen som bara MÅSTE ha en partner för att känna sig "hela" är söndergosade samsovare upp till tonåren, som aldrig lärt sig hantera att vara själva, utan hela tiden måste ha någon här, det att det är så de levt hela tiden; att det måste finnas någon där - snacka om otjänst!

Dessutom ser jag några direkt patetiska kommentarer som typ "Varför sover du med din sambo då?" och "Jaha, är du en så'n som bara kan bli kåt i sovrummet?"

Löjligt och barnsligt - har familjen flera barn så KAN de inte direkt ha spontansex på köksbordet, det måste ni väl för helvete begripa? Därför måste de vuxna människorna ha en plats där de får vara vuxna ifred. Det är fullt realistiskt och borde vara uppenbart, såtillvida man inte själv är en så'n som aldrig har sex och är nöjd med det - och är man en så'n så måste nog ändå begripa själv att isf har man inte insyn i hur par som har sex lever.

Dessutom förstår jag helt fullt sambon; MIN sambo (vi har, tack gud, inga barn) har stånd ungefär hela natten - det har merparten män - jag kan tänka mig hur vidrigt det måste kännas att riskera att ungen hittar en ståkuk under natten! Men det kanske känns helt okej för er, eller? Eller, nej, justja, det är ju mannen som ska sova ensam, så kan ytterligare ett förhållande spricka för att de aldrig har tid för varandra - jippie!

Paret i det här fallet bör sova tillsammans - barnet bör inte göra det, barnet bör istället utveckla självständighet och lära sig att vara själv, så att det inte blir en stackars osalig relationsmissbrukare bara för att slippa vara ensam.

Det tyckte jag att jag redan tagit en vinkel på; för att de inte lär sig vara själva, för att de inte känner trygghet på egen hand, i sigsjälva, utan växer in i "mamma finns där, mamma är nära, jag är mammas allt och mamma är mitt allt" - risken är alltså att de inte lär sig separera sin egen identitet från mamma tidigt nog, och blir blyga, hämmade och obekväma när mamma Inte är där, och formas utav det i skola och fritid. 

Fast det här baserar jag mest på en kompis som fortfarande åker och sover med mamma när hon har det jobbigt (hon är 31 i år) som faktiskt aldrig vågat ta risker och aldrig vågat fatta beslut UTAN att först fråga mamma. För att mamma är hennes fasta punkt i livet - snarare än att ha den fasta punkten i sigsjälv, vilket väl hon också faktiskt önskar att hon hade. EN gång har jag sett henne fatta livsbeslut utan mamma att hålla i handen. TVÅ gånger under de 19 år vi känt varandra har hon gått direkt emot mammas vilja. För att just mamma är den största trygghet och säkerhet hon känner till. Hon litar mer på mamma än på sigsjälv. Det är, i min mening, rätt tragiskt - hur fan blir det när tanten dör? Ska hon DÅ lära sig fatta egna beslut och hitta trygghet i sigsjälv? 

Å andra sidan är hon den enda vuxna människa jag känner som samsovit så länge, så det är ju ingen överväldigande exempel-grupp, men så blev det där.

Ja, och om du läser mitt tidigare inlägg så der du att det är precis det sambandet jag hittar här, i den här tråden; det är inte barnen som prompt vill sova med mammorna - utan det är mammorna som klamrar sig fast vid barnen.

Det vill säga Precis den attityd man skulle kunna förvänta sig leder till ungefär det jag nämnde.
Se ovan; det tror inte jag heller - men jag tror att det är ett utslag av mammans attityd snarare än barnets behov - det är iaf helt klart det intryck jag får av den här tråden.
Ja, troligen gör han det - det skulle kunna förklara varför han är så klängig nu. Men, vänta nu, hur var det nu igen...var samsovning upp i åldrarna bra eller dåligt? För om det var bra och skulle baseras på barnets behov...då är det ju knappast något FEL med att han gör det, eller hur? Eller blev det fel den dagen han blev myndig? Könsmogen? (nej, inte det - för man ser inte sitt barn som en sexuell varelse, så råkar ens avkomma ta på en i könet så kvittar det om de är 3 eller 32 år gammal) eller när han fick jobb, eller hade haft sin förta flickväm, eller köpt bil eller Vad?

Varför hånas han med "haha, han samsover säkert med mamma än" när tråden verkar gå ut på att det är en Bra grej?

(sorry, jag vet att jag låter spydig, men jag är genuint förvirrad av just det, faktiskt)