Jag TÅL inte min mamma!

Andra stället jag publicerar denna texten här på familjeliv, men var inte säker på vart jag skulle lägga den. 

Jag vet inte om detta verkligen är de rätta stället att skriva av sig på, men jag känner att jag måste göra det och att kanske det någonstans där ute som kan komma med ett gott råd eller som kan relatera. 

Detta var en oerhört lång text och allt blev så verkligt på något sett så jag vet inte hur många gånger jag har fått avbryta för att lugna ner mig. 

Som rubriken lyder, Jag TÅL inte min mamma längre! Låt oss ta det från början.

Jag var väldigt efterlängtat, mina föräldrar kunde inte få barn naturligt och gifte sig för att kunna på adoptera. Men sedan så blev dom erbjudna att prova provrörsbefruktning och så kom jag till.

Min morfar dog plötsligt -97 och jag har en teori att detta kan vara en av flera anledningarna till att min mamma började få problem med alkoholen ca -00 (jag var 5-6 år vid denna tidpunkten) och min pappa var med och drev en fotbollsklubb och var ofta borta till senare på kvällarna. 

När jag var runt 8 så blev mammas drickande värre och hon sjukanmälde eller ibland helt enkelt bara skett i att åka till jobbet för att istället kunna vara hemma och supa till. Vid flera tillfällen så har hon skickat andra släktingar och vänner för att hämta mig på skolan då hon själv har varit för full för att kunna köra. Många av mina födelsedagar runt 7-14 år har också blivit mer eller mindre förstörda på grund av henne. 

Hon drack från tidigt på morgonen tills hon någon gång på eftermiddagen till slut somnade. Jag hatade att vara i närheten av henne i detta tillstånd och ärligt talat så kunde jag bli rädd för henne, så varje dag efter skolan så låste jag mig oftast in på rummet. När pappa väl kom hem så började dom att bråka. Det hände också att efter jag 2-3 gånger lyckades få tag på hennes sprit/vin och hällt ut det så har jag fått en örfil. 

Runt -03 till -08 så var jag både fodervärd och hade egen häst, det första stallet vi hyrde hos var ett liten stall som jag tillsammans med våran några år äldre granntjej hade våra hästar. Jag blev gladare för att då kunde jag vara i stallet istället för hemma. Det var ca 1,5-2 km hemifrån och en dag när jag var runt 10 så åkte jag dit som varje dag efter skolan för att mocka ut och fodra för oss. 

Mamma skulle hämta mig för att det var på vintern och det var kallt och mörkt, men hon kom aldrig. Jag hade inget batteri på mobilen så jag kunde inte ringa någon. Det var ett gammalt stall men dålig isolering och mer eller mindre snöstorm ute, det hördes massa konstiga ljud och det slog i massa luckor på utsidan. Jag stannade där i nästan två timmar men tillslut så vågade jag inte vara kvar länge och jag frös och visste inte när pappa skulle komma hem så jag började att promenera. Det var kolsvart och varannan lyktstolpe var kass, det vräkte ner snö och flera minusgrader. 

När jag väl kom hem så hade jag ingen nyckel och knackade på dörren men ingen öppnade. Jag gick runt och kollade igenom fönsterna och hittade mamma i sängen, redlös. Jag knackade och bankade på fönstret men hon vaknade inte, som tur så kom pappa hem just då så jag blev insläppt. Han blev naturligtvis skitförbannad och ringde våran kontaktperson på socialen, vi kallar honom H, och sa att han hade fått nog och sa att dom fick fixa så att hon kom in på något hem, vilken dom gjorde. Hon har både före och efter det varit på massa olika behandlingshem men inget har funkat, på senare år har det bara blivit värre då hon bundit kontakter. 

Runt -06 så klargjorde mamma att hon ville skiljas för att hon påstod att hon inte hade någon egen talan eller fick inte ha något ekonomiskt ansvar. Skilsmässan gick igen våren/sommaren -07. Jag var runt 12 vid denna tidpunkten och fick då bestämma själv var jag skulle bo, och naturligtvis så stannade jag hos pappa där jag visste att jag skulle vara säker. 

Eftersom pappa var tvungen att vara borta mycket på eftermiddagarna så föreslog H att jag skulle få en stödfamilj, pappa hatade iden men frågade nästa dag en arbetskamrat och gammal vän till familjen och jag kunde få vara där ett par eftermiddagar i efter skolan så kom pappa och hämtade mig på kvällen. 

Arbetskompisen har jag känt hela mitt liv och tillsammans med frun så har dom ett tvillingpar som var ett år yngre än mig. Jag trivdes så bra ihop med dom och vad jag vet och dom har sagt så tyckte dom om mig också, så det blev att dom var min stödfamilj ända tills jag var ca 17-18 år, även om det ändå inte länge var aktuellt. 

Vi har tillsammans med pappa varit i Danmark ett par gånger och jag ensam har varit med dom i Dalarna tre gånger, det blev lite som en extra-familj. Än idag så har jag fortfarande väldigt bra kontakt med föräldrarna och dotter. 

Under dessa åren som jag var ca 12-18 så har jag haft kontakt med mamma till och från. I början så tålde inte mamma och pappa varann så då fick jag hälsa på mamma med mormor. Senare så blev det bättre mellan mamma och pappa och hon kom även tillbaka hem och var här att par dagar då och då. 

Väldigt till och från så har dom mer eller mindre varit tillsammans igen, Men ibland så började hon dricka igen och både jag och pappa blev oerhört besvikna och avslutade kontakt med henne under en period. Tex så total förbjöd jag henne att komma på min konfirmation. 

Men ju fler år som gick desto mer besvikelser och tillslut så förväntade jag mig inte att hon skulle hålla sig nykter och då blev jag inte längre heller besviken när hon inte gjorde det. Pappa däremot blir fortfarande oerhört besviken.  

Vid många gånger genom åren så har mamma suttit lite illa till ekonomiskt och vänt sig till pappa för hjälp. Och nu kommer anledningen till varför varken jag eller pappa inte länge vill gå upp till mammas lägenhet. 

Det var ett par år sedan, ca 4-6, som vi båda åkte hem till henne för att pappa skulle kolla igenom hennes ekonomi. Jag själv gick mest runt och myste med katterna och kollade på tv. När jag sedan skulle gå på toaletten så gick jag förbi den öppna dörren intill det släckta sovrummet och jag bara kände att jag var bevakad. Jag frös till och tittade in och fick för mig att jag kunde se en svag manlig kontur liggandes på sängen. 

Vettskrämd så lyckades jag få pappa ensam och berättade vad jag tror jag hade sett. Pappa frågade mamma och hon var tvungen att erkänna att så här var det. Tydligen så var det en av hennes kompisar, jag vet inte säkert men tror att det var via ett av behandlingshemmet som dom hade träffats. Det tog inte många sekunder innan vi satt i bilen igen. 

Naturligtvis så får hon ta hem precis hon vill hem till sig själv, men gör man verkligen så när hon visste att vi skulle komma dit för att hjälpa henna? 

En period som hon var hemma hos oss, så stannade hon hemma under tiden jag och pappa åkte ut ett snabbt ärende. När vi kom hem så hittade jag en halvtom ölburk bakom bordsbenet i köket. Jag bad pappa omedelbart att köra hem henne igen. Jag mådde så illa, hon hade druckit i vårat hem när inte vi var hemma! Detta kan låta överdrivet och jag vill absolut inte förolämpa någon som blivit utsatt, men det kändes som jag hade blivit våldtagen, psykiskt då naturligtvis. Människan hade mer eller mindre trängt sig på och gjort något i mitt hem utan min tillåtelse, det är helt oacceptabelt! 

En annan gång under sommaren så köpte hon ett par öl på 10.2% (tror det var det, dom var absolut högre en 7,5 i alla fall) Vi hade alla tre varit ute på stan hela dagen massa ärenden och i bilen hem så var det så varmt att hon öppnade just en sådan öl utan att den var kyld och tog sedan en till hemma. Hon hade alltså druckit 2 st 10.2:or (det blir ju ungefär 4 st 5,2:or) 

Kanske inte mycket kan vissa av er tycka, men det blev tillräckligt för mig. Jag kom ihåg hur jag hade fått växa upp och hur hon brukade vara. Jag fick total panik!! Jag gick in på mitt rum och sköt för sängen för dörren för att hindra att pappa skulle komma in. Jag bara började storböla och vägrade att släppa in honom. Men tillslut så lyckades han ta sig in och fick dra ur mig vad det var för fel. Det här är ända gången som jag någonsin slog pappa (eller någon överhuvudtaget) på brösten för att komma bort. Till slut så berättade jag att hur jag kände. Mamma började gråta också och bad om ursäkt och lovade att inte dricka så mycket i min närhet. 

Bokstavligt talat två dagar senare åkte vi upp till min farbrors husvagn och skulle stanna där ett par nätter tillsammans med honom. På kvällen frågade hon om hon fick ta en likadan stark öl när vi grillade. Dumt nog så okejade jag det, med understök tydligt bara 1! Innan vi visste ordet av det skulle hon öppna sin 3:e! 

Då blev pappa återigen oerhört förbannad och sa till henne och påmind vad hon hade lovat två dagar tidigare. Hon själv blev defensive och påstod att dom var skilda och hon var vuxen och att hon fick göra som hon ville, hon hade aldrig fått bestämma något själv. Vi försökte förklara för henne att hon tekniskt sett hade druckit 4 st öl eftersom dessa var såpass starka, men nej hon hade bara druckit 2 öl. Till slut så packade hon sina grejer och ringde mormor och tvingade henna att komma och hämta henne. Min farbror blev själv oerhört arg och nu 2-3 år senare vill han fortfarande inte träffa henne. 

Ända sedan de här 2 föregående gångarna så har jag inte riktigt kunna vara i närheten av henne på samma sätt. Det har kommit till en punkt då jag inte tål henne längre varken full eller nykter, bara ljudet hon gör när hon andas gör så att hela skinnen på mig börjar att krypa. Det kan låta konstigt, men jag hatar inte henne, bara allt som har med henne och göra

Hon och pappa pratar nästan dagligen i telefon och hon har börjat att tryck ner mig till honom. Hon påstår att jag har börjat bli tjock (och jag har faktiskt gått upp i vikt) men att inte säga det till mig när vi träffas eller varför inte plocka upp telefonen ibland istället för att säga det bakom ryggen på mig. Hon påstår också att jag styr honom till att få mig vilja igenom och att han inte får träffa henne pga av att jag skulle ''förbjuda'' honom till det. Jag ska tydligen och vara bortskämd och få allt jag pekar på. Sen blir det omvänt och hon skyller på pappa att han skulle ha förbjudit mig att träffa henne. 

Oftast när hon ringer pappa så är det oftast något hon vill ha hjälp med, ekonomiskt eller praktiskt. Han säger också ofta att hon bara för av sig för att få hjälp med något och att han inte har något intresse av att träffa henne. 

Men nu är det så att jag börjar bli rädd att det är något han bara säger, för någon vecka sedan så var han på någon slags team-bonding med fotbollsklubben. Dom drack då naturligtvis och när vi pratades vid så sa han något liknade som att ''du betyder allt för mig, jag träffar inte mamma för att du inte vill det.'' då blir jag naturligtvis ledsen och förvirrad. Jag vill inte att han ska känna sig tvingad att inte träffa henne om han nu vill det. 

Självklar så vill jag ju inte att dom ska ha någon kontakt, med det är bara för att jag inte vill se honom så besviken varje gång och jag tycker att hon inte förtjänar att ha honom i sitt liv. 

Pappa betyder allt för mig! Det är den finaste personen jag känner! Det är han som har tagit hand och mig och slitit varje dag för att jag ska ha det bra och kunna få en så bra uppväxt som möjligt. Vi har varit starka och klarat oss tillsammans. Jag vet ärligt talat inte vad jag skulle ta mig till utan honom. Och tanken på att hon skulle kunna vända honom emot mig eller att han skulle börja förakta mig på grund av henne göre mig oerhört arg, rädd och ledsen. 

Jag vet inte hur många gånger jag och pappa har haft den här ''sista chansen'' samtalet när det gäller mamma. Hur många gånger har inte vi gett henne en sista chans att bevisa att hon har ändrats? Jag har aldrig erkänt det för någon för att jag själv har skämts, men i hemlighet så har jag hoppats att hon ska misslyckats för att då pappa kanske till slut ser vem hon verkligen är. Jag tror inte att hon kan ändra sig. 

Jag har totalt förlorat hoppet om att jag och mamma någonsin kommer kunna ha en normal mor/dotter relation, också att hon någon gång kommer att bli totalt nykter. Detta kommer kanske låta hemsk, men jag bryr mig faktiskt inte längre. Jag hatar henne inte, och jag skulle aldrig vilja att något skulle hända henne men jag vet faktiskt ärligt talat inte om jag har någon kärlek kvar för henne.

Jag vill inte prata med henne, jag vill inte träffa henne, jag vill inte att hon vet något om mig. Jag skulle vilja säga allt detta till henne, men jag är rädd att då kanske saker och ting blir värre, och alla skulle se mig som ''the bad guy'' och om något skulle hända henne så vore det mitt fel för att jag inte älskade henne som jag borde. Mitt fel för att jag inte kunde tugga i mig och ''stå ut'' att träffa henne. Jag hatar det, men jag mår så psykiskt dåligt bara på tanken av det. Jag vågar inte säga precis vad jag vill och tycker till henne eller någon annan för att då är det jag som är en hemsk person!

Det har funnits bra stunder med henne och hon när jag var liten så har hon alltid står i min ringhörna om någon har behandlat mig illa. Och den nyktra mamman brukade faktiskt vara just det, en mamma. Men allt det negativa kommer alltid finnas där och trycka undan det som var bra.