Jag TÅL inte min mamma!

Jag kan förstå dig till 100%!
Nu är inte någon av mina föräldrar alkoholister men jag har barn med en kvinna som är det. Så jag är väl i din pappas situation kan man säga. Känslan är fruktansvärd, till slut så ger man upp och slutar tro på att personen kommer bli nykter. Alla brutna löften, konflikter och allmänt kaos tär på psyket. Man blir känslomässigt utbränd. Det är nog så jobbigt för mig som är vuxen och tvingas ha kontakt med barnets mamma och allt vad det innebär. Just nu ligger hon på utredning hos soc, för kanske 3:e gången. Hon förnekar fortfarande att hon har något problem, även när hon precis har hällt i sig en flaska vin. Gömda ölburkar hittar man ofta i garderober och på toaletten. Om man konfronterar henne så förnekar hon och säger att dom där burkarna har legat där länge, och så blir hon arg, ska ringa polisen och får en hatisk blick i ögonen. Inget barn ska behöva växa upp så. Och det är mycket möjligt att jag får ha barnet på heltid. Du ska vara glad att du har en pappa som har kämpat igenom allt det där. Att ha barn med en alkoholist är bland det svåraste som finns och det är lätt hänt att man tappar bort sig själv och sitt eget liv när man alltid måste lägga energi på allt elände som missbruket orsakar. Du ska inte klandra dig själv för någonting! Hennes drickande är hennes, endast hennes! Och du har all rätt att säga vad du tycker till henne! Även om det kanske inte får henne att ändra sig så kanske det kan vara skönt för dig att få ur dig det? Och visst, risken finns att hon tillfälligt dricker mer pga skuldkänslor, men det är hennes beslut. Jag tycker att det daltas lite för mycket med missbrukare. Dom förstår inget annat än hårt mot hårt, om ens då. Du måste fokusera på att själv må bra

Lycka till!