Ivf - ETT ägg insatt- nu visat sig vara TVÅ -enäggstvillingar!

Hejsan,

så här har det gått jag startade tråden:

Jag är fortfarande gravid med två stycken och häromdagen gjorde vi KUB-test, nackspalterna var 1,7 på båda och nu väntar vi på resten av svaren.

Jag/vi går på psykologsamtal och jag tror att jag kommer att känna ett behov av att fortsätta med det under resten av graviditeten.

Den värsta chocken har förstås lagt sig men jag känner mig fortfarande avstängd och distanserad. När vi är på ultraljud och tittar på skärmen och faktiskt tydligt ser två barn (!) så kan jag inte ta in att bilderna kommer från mig. Självklart förstår jag det rent logiskt men känslomässigt kan jag inte ta in det och jag känner mig, i brist på ett bättre ord, känslokall. Jag förhåller mig till allt på ett mer sakligt än känslomässigt sätt. Jag hoppas att det blir bättre ju längre tiden går och framför allt så tror jag att jag har en stor mental känslomässig spärr innan fosterdiagnostiken är klar. Visst, det finns ju inga garantier, vad som helst kan ju hända på vägen, men då kan man i alla fall känna att vissa saker, med största sannolikhet, är ok.

Tack och lov hanterar mannen det här bättre än jag och är mer positiv och lite mindre orolig än vad jag är, så jag kan hämta styrka av honom. Dessutom så har han varit fantastiskt i och med att han låtit mig (och gör fortfarande) hantera den här krisen på mitt eget sätt. Han har varit där som stöd men aldrig ifrågasatt utan låtit mig bearbeta saker och ting i min egen takt. Hade han försökt forcera det på nåt sätt, eller spätt på min osäkerhet och stress, då hade jag nog antagligen inte varit gravid längre. SÅ stressad var jag och SÅ stor blev chocken för mig?

Det bästa med mitt inlägg är att jag fått kontakt med en tjej som svarade i tråden. Vi mailar varandra och hon är i samma situation. Jag är oerhört tacksam för den kontakten för det har gett mig väldigt mycket. Det har betytt mycket att dels få höra hennes historia och erfarenhet men det är också skönt att få skriva långa mail och sätta ord på sina känslor, det blir nån form av självterapi som funkar bra för mig.  

Vi har berättat för föräldrarna men det blir inga jättediskussioner med dem (i alla fall just nu) om det här eftersom jag inte orkar/känner behov av att prata med nån om det förutom mannen, psykologen och min nyfunna internetvän i samma situation. Jag är väldigt orolig över att hamna i en diskussion där jag blir pådyvlad andras åsikter och att allt bara ska vara så roligt och underbart och positivt. Jag vill poängtera att här är det ju inte omgivningen som på nåt sätt beter sig fel utan det är jag som inte fixar deras positiva reaktioner. Om precis alla andra verkar sååååå mycket gladare för det här än vad jag känner mig så spär det bara på tanken om att ?mina tankar inte är normala? och ? har vi fattat rätt beslut?? och ?kommer vi att klara av det här??. Det spär helt enkelt på min stress och tveksamhet. Eftersom jag redan känner mig inträngd i ett hörn så finns det inget utrymme för mer stress och press från omgivningen just nu.

Snart tvingas vi väl berätta för vännerna men jag vill gärna ha fosterdiagnostiken avklarad först. Om vi får dåliga siffror på KUB och ?tvingas? gå vidare till fostervattensprov så dröjer ju det några veckor, och då blir det nog för svårt att dölja. I så fall kommer vi att behöva berätta för dem innan?

Det verkar som om tvillingarna ligger i varsina säckar och har varsin moderkaka och det är ju positivt för då anses det inte vara en riskgraviditet, och det är jag väldigt tacksam för.

Ja, då har ni en liten sammanfattning av vad som hänt,

Hälsningar Fru Dalkulla