Någon som varit surrogatmamma...

Inte jag, men en jag känner.

Det är ju inte lagligt i Sverige som så, så de gjorde så att de använde mannens sperma, men surrogatmammans (kusin till mamman) ägg.

När barnet föddes fick de skriva papper på att boendet skulle vara hos pappan med fru, och de fick kämpa att få till adoptionen. Det underlättade troligen att kusinen flyttade till England (en dröm hon haft länge men hon sköt på det för att kunna vara surrogatmamma).

Det krångligaste var på sjukhuset, kusinen ville inte ha så mycket med barnet att göra för att inte få känslor för det så pappan var på sjukhuset och hans fru kom dit så ofta hon fick och det var en fruktansvärt jobbig tid för dem.

Idag (barnet är idag nästan 3 år) kanske det går smidigare, jag hoppas du får svar av någon som vet mer. De hade en massa hysch hysch kring det hela och många många trodde, kanske tror än idag, att pappan varit otrogen. Men de visste inte annars hur de skulle göra.

Nä, det var det jag menade Att man får göra det hela själv utan hjälp Det var ju det som gjorde det hela så krångligt på bb. Men de fick lov att ligga kvar lite  längre också för bebisen hade lite problem när den föddes, annars var planen att åka hem så fort som möjligt efter förlossningen och att då pappan tog med sig barnet hem tillsammans med den blivande adoptivmamman.

Det kan ta tid innan adoption kan genomföras, det var inte så länge sen det blev klart för mina vänner. Och som sagt, surrogatmamman flyttade så snart hon kunde till England efter förlossningen så det var ju ändå ett annat läge än för dig, som jag antar tänker bo kvar

Som någon skrev, är ingen av de som du tänker dig ska få barnet biologisk förälder så är det inte säkert att de får barnet till slut iaf. Faderskapspapper kan man skriva innan barnet är fött tror jag, men kolla det, samma med pappret för gemensam vårdnad.

För att kvinnan i paret ska få adoptera sen tror jag de måste vara gifta, men jag vet inte om det är så.

Annars är ju detta något som sköts helt privat då det inte är tillåtet för sjukvården att hjälpa till.

Risken finns alltid att det kommer fram.
Nu finns ju du och din syster om barnet skulle behöva ett organ eller så i framtiden. Men om era inte passar? Då vill man testa pappans. Barnets rätt går alltid föra vuxnas, så kommer det fram att han inte är pappan så kommer ni att förhöras osv, för barnet har rätt att veta sitt ursprung.

Tänk om barnet är sjukt vid födseln? Min bästa väns dotter fick barn nyss och det tog en himla massa prover, det frågades en himla massa om faderns och moderns sjukdomshistoria, om deras släkt osv. Och det var ändå inte något 'farligt' som så, men hon föddes med kejsarsnitt och det blev lite komplikationer kring det. Hur ska ni kunna svara på såna frågor om ni använder en donator?  Även under graviditeten får man väl svara på sånt?

Jag vill inte avskräcka er, absolut inte! Jag tycker det är fantastiskt att du känner att du kan erbjuda detta. Jag vill bara inte att det ska bli något galet så det slutar med att de inte får barnet..

Ni gör givetvis som ni vill. Men om ni ska ljuga och säga att pappan är biologisk förälder trots att ni använder donator så anser jag att ni tar en väldigt stor risk och då går det över gränsen för vad jag anser är moraliskt försvarbart.

Ska du ljuga då för någon stackare som du ska ligga med eller vad? Använder du donator i Danmark så går det väl via sjukvården och då vet de ju redan att donator använts. En oerhörd risk anser jag... Att gå igenom ett surrogatmödraskap för att sen antingen ta hand om barnet själv eller ge det till foster/adoptivföräldrar utsedda av soc...

Då är det bättre att använda din systers mans spermier och inseminera dig med, kanske få hjälp med det utomlands, så att han verkligen är barnets biologiska pappa. Tycker jag.

Fast de är tvillingar så likheten med adoptivmamman blir troligen större än med donerade ägg. Dessutom så räknas väl den som bär och föder barnet som mamman oavsett vems ägg som använts? Jag menar, så 'problemet' med adoption kvarstår väl?

Ja, just det där med att hålla känslor i schack är min stötesten när det gäller till hur jag känner inför surrogatmödraskap och om det ska bli tillåtet för sjukvården att assistera...

Den som bär barnet kan inte på förhand vara 100% säker på att denne klarar av att lämna ifrån sig barnet. Är det någon annans ägg och det lagligen blir så att den vars ägg det är räknas som mamman så kan det bli oerhörda trauman med mycket lidande för flera inblandade.

Att sen då, om man burit barnet och inte velat lämnat det ifrån sig men blivit tvingad, också behöva se barnet eller säga upp kontakten.. Eller, om den som burit barnet får rätt till sitt föräldraskap, hur blir det då mellan den som skulle ha blivit barnets adoptivmor och den som blir mamman? En mycket svår fråga och jag är själv inte säker på om jag skulle klara det.

Att använda donerade ägg utomlands är ju en väg att gå, men om de också använder donerad sperma... Risken finns ju som sagt att det går åt skogen.