Ifrågasätter normen för valpuppfostran!
Hej!
Känner att jag måste få lyfta den här frågan då jag tycker den är väldigt intressant. Det är en lång text, men den som faktiskt är intresserad av hundar räknar jag med ska orka läsa igenom hela texten ändå! Så läs gärna och diskutera hur ni tänker!
Ja, alltså. Jag har läst så många trådar nu om hur folk som uppfostrar sin valp med nyp i nackskinn och morrningar m.m. kallas idioter, djurplågare osv, men det måste jag verkligen ifrågasätta.
Det talas om hur man bara ska avleda när valpen gör fel, aldrig säga ifrån, aldrig ta i den eftersom det förstör hundens psyke för framtiden, gör den osäker, strykrädd m.m, m.m.
Då undrar jag... VARFÖR anses den metoden som fel? VARFÖR, när det är precis på det sättet hundmamman uppfostrar sina valpar när de är små? Hon avleder inte valpen med nån leksak eller godis, hon ignorerar inte bara när de biter henne eller gör fel på något annat sätt, utan hon morrar, biter dem i nackskinnet och i vissa fall t.o.m LYFTER dem i nackskinnet när de gör henne missnöjd. Ja, valparna skriker till alldeles hjärtskärande när hon gör så, men det är ju så valpen lär sig av mamman vad som är fel och inte, det är så det fungerar under valpens första veckor innan den lämnar mamman och DU som hundägare tar över hundmammans roll som beskyddare och uppfostrare. Vi ersätter alltså tiken, kort och gott.
Är det då inte det mest naturliga att fortsätta med tikens uppfostringsmetod? Dvs i första hand morra, alternativt säga "NEJ" i ett lågt morrande tonfall, sen om inte det hjälper nypa i nackskinnet och om inte ens det hjälper lyfta, alternativt dra (om valpen är tyngre) bort en valp i nackskinnet från det den gör (som den inte får göra) ? Med tiden lär sig valpen att "backa" redan vid det första förmaningsalternativet - dvs "nej-morrningen", varför handgriplig tillrättavisning alltså inte behövs längre.
Det är väldigt många som menar att man inte ska använda "nej" eftersom en valp inte förstår "nej". Ja helt sant! Ordet "nej" förstår de naturligtvis inte! Men - heads-up! Det gör inga hundar, för hundar kan inte vårt språk! De kopplar samman ljudet av orden (stavelser) med tonfall, handling och skeenden - vad det är som gör att de antingen beröms eller förmanas i samband med det vi sagt (det hunden hört). Till och med valpar förstår att obehag som uppstår i samband med att de gör något betyder att det de gjorde inte var önskvärt, inte var bra, i synnerhet om det upprepas, och med tiden drar de sig därför för att upprepa det där beteendet eller den där saken som skapade obehag. Då hör förstås till saken att förmaningen måste ske "när det händer", eftersom det såklart stämmer att de inte förstår en förmaning EFTER att de gjort något som är fel.
Jag tror väldigt starkt på uppfostran på hundens nivå, alltså på hundens eget språk. Det innefattar morrningar och om inte det hjälper bett i nackskinn när de gör fel, samt ömhet (typ slicka eller gosa) när de sköter sig. Detta gäller då i första hand valpar, men om vi då går vidare till vuxna hundar som en liten parantes. Vuxna hundar som "säger ifrån" till varandra och "tillrättavisar" varandra - de morrar först, men hjälper inte det så nyper de till den andra hunden på ryggen eller baken med tänderna, en liten markering. Det är hundens markering för att en annan hund beter sig fel eller gör något som inte är önskvärt. Så våra vuxna hundar då - om de beter sig fel som vuxna, varför skulle det vara "fel" och "djurplågeri" att peta till dem eller lätt nypa till dem på ryggen eller baken när de gör fel (om det inte räcker med ett morrande "nej") ? Det är ju så hundarna gör sinsemellan!
Jag ska vara ärlig med att jag tillämpat BÅDA metoderna på olika valpar, dels den lovordade "avlednings-metoden", dels den hatade "morr- och nyp-metoden" (tikens metod). Jag kan också ärligt säga att den sista metoden, tikens metod, är den som gett överlägset bäst och snabbast resultat. Och märk väl, att de valpar som tikens metod tilllämpats på inte har blivit strykrädda, osäkra eller reserverade, utan lydiga, gosiga, snälla, lekfulla vuxna hundar som aldrig duckar för kel och alltid med glatt viftande svans är följsamma, kommer på inkallning samt som vänligt och lugnt hälsar på/leker med andra människor och hundar.
Ja, som sagt lång text, men om ett intressant ämne och jag räknar alltså med att den intresserade har orkat ta sig igenom den!
Vad har DU för erfarenhet? Hur tänker DU om detta? Berätta!
