Varför jag som kille är så prestationsinriktad och inte talar känslor.

I den krets jag umgås är de flesta ganska duktiga på att även berömma män, både män och kvinnor kan säga -Vad snygg du blev i håret eller -Vad gott du luktar oavsett om det är till en man eller kvinna. Tror att det är vanligare bland yngre (vet iofs inte ålder på dig) att acceptera killar för den de är. Det märks även på jobbet när det kommer nya killar, de kan vara ledsna om det tex hänt något och kan faktiskt prata om känslor. Nu jobbar jag på ett sjukhus så det kanske är därför, att när man har ett sådant yrke så blir det lättare att uttrycka känslor.
Min sambo visar känslor, han gråter om han är ledsen (eller om jag är ledsen) och om han blir rörd och det känns bara naturligt.
Jag förstår absolut att det är svårt att bryta sig ur den där inpräntade mansrollen även om man vill eftersom att det är just det beteendet som uppmuntras.

Du har hakat upp dig på ordet prestation. 
Jag tror att du efterlyser någon slags balans mellan göra och vara.

Du behöver inte bekymra dig över vem du är utan vad du gör. Gör du det du gör för din egen eller andras skull, varför samt hur. Strunta i resten.

Kloka insikter! Och i allra högsta grad feministiska. Du upplever vad könsmaktsordningen gör med folk. Ett riktigt skitsystem är det! När jag är sur på vad könsrollerna har gjort med mig brukar jag trösta mig med att jag iaf, precis som du, fattat att det är könsrollerna det är fel på - inte mig. Många mår dåligt i sin könsroll men tror att det är dem själva det är fel på. Det måste vara ännu värre.

Det vi främst kan göra är väl att rädda nästa generation. Vi måste låta våra små pojkar vara rädda, ledsna och misslyckas. Vi måste prata om känslor med dem, så att de lär sig hur man gör.

Som man kan du börja genom att ge komplimanger till manliga vänner och bekanta och kanske våga berätta när du inte mår så bra, men även om positiva känslor, tex kärleken till föräldrar/partner/husdjur, glädje över vänner etc. Det kanske är lättare att börja med det positiva? Om en börjar kanske fler i dina kretsar hänger på. Som redan skrivits finns det ju miljöer/kulturer där män lämnat vissa delar av den traditionella mansrollen.

Det kan vara behövas prestationer för att se snygg ut också, oftast får kvinnor mer komplimanger när de lagt ner extra mycket tid och energi på sitt utseende. Det ligger mer jobb bakom "naturlig" skönhet än många tror.

Men annars, fortsätt att fundera på dig själv. Varför anser du det vara en svaghet att tala om känslor? Är det vad du egentligen tycker, eller någon norm som bara hängt med och börjar kännas för trång? Vill du ha mer komplimanger för sådant som inte är prestationer? Börja med att bete dig så själv mot andra män. Fortsätt fundera på vad du egentligen vill och vad som är viktigt för dig.

Lycka till!

Vad är det som gör att du hellre vill få kommentarer och krav på hur du ska se ut än för vad du faktiskt ansträngt dig för att prestera?

Om det är svårt för dig att ändra ditt beteende och dina tankar så kan du åtminstone föra vidare positivare uppfostransupplevelser till generationerna efter dig för att bryta den onda spiralen.

Det är väl positivt att han delar med sig, skriver öppet, ärligt och väcker tankar.
Eller hur ville du att han skulle ha uttryckts sig ?

Som att han är en del av samhället lika mycket som alla vi andra. Man kan inte sitta och vänta på att någon annan/alla andra ska fixa förändringar man vill se åt en.

Haha nej precis

Grejen är ju den att det redan är andra som har sett till att jag hamnat i det fack jag är. Vissa kanske aldrig inser det själv ens en gång. De personerna kan aldrig göra något åt det själva utan måste lita på att samhället ändrar sig. 

Det krångliga i detta är att många tjatar om att män ska ändra sig, men de själva fortsätter med att trycka in männen i samma gamla fack. Det ger dubbla budskap och sätter många män i en omöjlig situation. 

Så länge folk inte ger mig någon credit för att t.ex. tala känslor så kommer jag nog inte ha kraften eller orken att tala om känslor heller. 

T.ex. det är inte lika många kvinnor som är prestationsinriktade som män är. Men det räcker inte att säga till dem att bli det bara. Man måste ge dem utrymme, ge kvinnorna möjlighet att göra karriär osv osv. 

På samma sätt blir det för män. Om ingen ger mig möjlighet att tala t.ex. känslor eller ger mig det utrymmet hur ska jag då själv förväntas bara ändra mig??