Förstföderska

Jag fick planerat snitt på grund av förlossningsrädsla med mitt första (och hittills enda) barn. Min BM sa precis som din; ingen kan tvinga dig till att föda vaginalt.
Jag visste redan dag ett att jag ALDRIG kommer att föda vaginalt, men jag gick på mötena de ville i alla fall.

Jag gick på ett fåtal möten med aurorabarnmorska, minns att vid första så pratade vi bara lite med varandra om varför jag inte ville föda samt att hon tog upp risker med KS jämfört med vaginalt och tvärt om. Jag skrev även ett brev om varför jag inte ville föda som jag tog med mig (eftersom jag var så rädd att börja gråta och inte få sagt det jag ville säga).

Vid ett tillfälle fick jag se en förlossningssal och testa lustgas, ett tillfälle övade vi på andning.. Ja, det var typ det. Sen fick jag träffa en läkare som sa samma sak som aurorabarnmorskan "ingen kan tvinga dig"-snacket, men hon underströk alla risker samt att jag då skulle träffa den här aurorabarnmorskan några gånger.

I slutändan sa jag blankt nej till att föda efter övertalningsförsöken (som jag antar att mötena var) och det var inga problem att få planerat snitt efter det,

Ett tips om du inte vill bråka är att bara göra som de säger; gå på mötena, prata och diskutera (skadar inte att vara inte påläst). Gråt om du vill gråta, gör det som faller in. I slutändan är det bara att säga "Tack för hjälpen men jag vågar ändå inte föda". Ungefär så gjorde jag.

Tycker det är så tråkigt att i varje tråd om planerat snitt så komer någon in och säger hur fantastiskt det är om man vågar föda vaginalt istället. Det blir bara så fel, det är som att man får en smäll i ansiktet faktiskt.

Ja visst kan det finnas saker bakom, ibland handlar det "bara" om att man inte vill spricka eller ha ont, men när man redan är gravid finns det ingen terapi eller hjälp i världen som kan hjälpa eftersom man är i en tidsfrist. Vill man arbeta på rädlsan senare - fine. Men att börja i vecka 1, 2 eller 20+ funkar inte.