Valp leker för hårt med katt, katt deprimerad...
Hej alla!Jag behöver verkligen hjälp och hoppas att någon kan bistå med några kloka ord. Förlåt för en lång text, men snälla, orka ta er igenom den! Jag är desperat nu! :/
Lite bakgrundsfakta: Jag bor med min sambo i en 3-rumslägenhet, lantligt läge. Förra hösten skaffade vi en kattunge, hon är ca 10 månader nu. Hon har varit världens gosigaste katt, ville alltid vara där vi var, lekte massor och var allmänt mysig.
När vi skaffade henne hade vi redan en hund som var ca 6 år. Jag tror katten tyckte mycket om honom, kunde busa en del med honom (även om buset (=attackerna) kanske inte alltid uppskattades av hunden, men ibland kunde de jaga varandra fram och tillbaka i lägenheten. Den här hunden fick vi tyvärr ta bort i december. Efter det var katten trött, lite knepig. Ville inte leka. Vi antog att hon saknade sin kompis men då tänkte vi att hon ju skulle få en ny hundkompis om ca ett halvår då sambon jagar och vill hinna jaga in sin nya jakthund innan nästa jaktsäsong.
För ca 1 månad sedan fick vi alltså hem en valp (stövare), 8 veckor, som vi började introducera för katten. Efter några dagar var de igång och lekte, båda två, katten var sitt gamla busiga och glada jag igen, precis som vi hoppats, men allteftersom dagarna gick tyckte vi det såg värre och värre ut då hunden oftast hoppade på katten och bet i halsskinnet på henne. Vi försökte hålla dem isär och det gick bra ibland. Det blev dock värre och värre och nu kan inte katten ens gå över golvet, får inte synas, utan att hunden ska hoppa på och bita bita bita - mest i halsskinnet. Alltid viftandes på svansen, dock.
Lite svårt läge att bedöma, för samtidigt som det ser så illa ut och katten ibland småskriker när hunden biter henne i halsen, så gör hon inte så många ansatser till att springa iväg, utan ligger under valpen, sparkar, biter lite i valpens öron och "håller i" huvudet på valpen som för att undkomma käkarna. Ibland tar hon sig loss och springer iväg med "kroksvans" (ni som har katt vet vad jag menar - kroksvans = bus), hoppar upp på nån höjd och retar hunden som inte når henne, för att efter ett tag hoppa ner och "låta sig anfallas" igen. Ute jagar de varandra båda två, katten hoppar på hunden och tvärt om. Kort sagt... De verkar på nåt sätt gilla att leka med varandra. Vi, jag och sambon, är nojjiga och försöker sära på dem, men det går 3 sekunder så är de igång igen. Vi hoppas att katten ska klösa till ordentligt nån gång, men hon verkar vara för snäll och använder ALDRIG klorna mot valpen... Så valpen lär sig aldrig att låta bli henne...
Nu till det som bekymrar mig. Valpen blir 12 v imorgon, så hon är liten, men katten kan verkligen inte synas till eller gå förbi eller vara ens i andra änden av rummet - hunden ska på henne. Hela tiden viftandes på svansen. Hon är ett MONSTER och lyssnar verkligen inte när man säger ifrån till henne, bryr sig inte om avledning och INGET, absolut INGET fungerar. Hon bara mopsar upp sig och blir ännu värre om vi försöker få henne att sluta med nåt. Jättejobbig. Hon ska jämt hoppa på och leka med katten på sitt bitande sätt... (Biter f.ö i allt, i oss också - händer och så)
Katten har blivit konstig. Emellanåt är hon som förut - att hon ser ut att "besvara" leken när valpen hoppar på henne, och använder fortfarande aldrig klor, men i övrigt... Hon har blivit rastlös. Jamig. Kommer aldrig och gosar med oss längre. (sällan, i varje fall). Hon leker inte längre. Inte minst för att valpen kommer och hoppar på henne om hon försöker leka med nån leksak på golvet. Vill alltid ut (sen vi började släppa ut henne om dagarna för ca 1 månad sen). Hon verkar rent ut sagt deprimerad. Ledsen. Och jag blir så fruktansvärt ledsen när jag ser henne sån här. Det värker i hjärtat på mig och jag har fått för mig att hon är ledsen för att hon inte längre kan gå fram till oss inne i vardagsrummet/soffan och ligga där som förr utan att bli "attackerad", utan känner sig ensam där hon håller sig för sig själv utom räckhåll för valpen. Vi har en hundgrind som skärmar av vardagsrummet från hallen/köket och hunden hålls i vardagsrummet. Katten har mat i hallen och sitter alltid utanför grinden istället för att hoppa över den. Jamar lite. Jag försöker locka på henne (hon har alltid kommit då förr), men hon kommer inte utan vill bara gå ut istället.
Väl ute vill hon på eget initiativ busa och leka tafatt med hunden och hon blir ledsen (ser det ut som) när vi och hunden bara går ut/in för att valpen ska kissa. Katten kommer in en sväng, är lika konstig som ovan beskrivet och vill strax ut igen. Jag är så ledsen över det här! Jag saknar min underbara, gosiga katt och börjar nästan känna irritation över valpen som aldrig, ALDRIG kan lämna henne ifred att passera i rummet och komma fram till t.ex mig för att gosa eller sova i knät som förr... Lyfter jag upp katten i knät hoppar hunden mot soffan och "biter" efter henne, så hon blir rastlös, till synes irriterad, och bara vill gå iväg igen.
Snälla, snälla någon... HUR får vi valpen att låta bli katten? Katten verkar seriöst deprimerad och jag blir nästan gråtfärdig när jag ser henne så konstig! Mot valpen har vi försökt med vattenspruta, avledning med leksak/gos/godis, morrande, "nej", dra bort i nackskinnet... INGET fungerar! Hon är på katten i samma stund hon ser den, och katten säger aldrig ifrån! Vi bara särar och särar och särar på djuren...
Jag är rådlös. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Sambon säger "låt bli att ta in katten i samma rum!", men katten var här först, har alltid gått runt som hon vill, har alltid kommit och gosat när hon känt för det - jag KAN inte med att låta katten hållas i köket och hallen, när hon kanske vill gosa och vara med oss, bara pga en monsterhund som vägrar låta henne vara ifred! Jag är mer kattmänniska, sambon mer hundmänniska - vilket kanske förklarar varför han inte är lika bekymrad och känslig kring detta som jag. Ibland vill jag bara skicka tillbaka valpen till kenneln och återgå till livet förr med min gosiga, underbara kissemiss. Men det går ju inte. Sambon vill ha sin jakthund och... NATURLIGTVIS älskar jag hunden också, hon är underbar när hon inte är ett monster, men jag lider så fruktansvärt just nu för kattens skull...
Snälla, kan någon hjälpa mig? Vad ska jag ta mig till?
(NOT: Glömde markera att anonyma svar tillåts, varför det blev en dublett av tråden - sorry!)