Snart ensamstående pappa

Användare skrev 2015-04-13 05:10:36 följande:

För 6 år sedan flyttade min sambo ifrån sin hemstad till min. Hon var deprimerad i början med att hon inte hade mycket vänner förutom mina vänner.

Försökte hjälpa henne så gott jag kunde, under denna period var hon otrogen vid två tillfällen men jag förlät henne, det var mycket tungt men jag älskade henne verkligen.

Ungefär 3 år senare så föds vår dotter, under graviditeten så försvann hennes sexlust helt och hon blev grinigare och grinigare emot mig.

Hanterade inte det så väldans bra utan var rätt grinig själv i omgångar, mest tror jag det handlade om att hon drogs sig ifrån mig och ville inte ha närhet vilket fick mig att känna frustration.

Tiden gick, vi har haft det lite kämpigt med tjafs om disk och andra bestyr, har ärligt försökt förbättra mig på alla punkter men det har varit svårt.

För 2-3 veckor sedan åkte hon hem en vecka till sin hemstad och umgicks med vänner, igår fick jag veta att hon inte ville fortsätta förhållandet och att hon ville flytta. Försökte föreslå parterapi och andra saker, inte minst för vår dotters skull, men hon var fast besluten.

Anledningarna jag fick var att hon ångrade hela flytten, att hon inte tjänade lika mycket pengar som mig och ville stå på egna ben. Ta hand om sig själv och ta det ansvaret.

Allt känns bara som hon tröttnat på att vara förälder men den vardagen och tyckte det var så mycket roligare att kunna göra vad hon vill.

Hon ville (även jag) att vår dotter skulle bo hos mig pga förskola osv.

Jag är helt förtvivlad, förlorar den jag älskar och nu ska jag själv ta hand om vår 3 åriga dotter. Är livrädd att misslyckas och aldrig känt mig så ensam och utsatt.

Är 32 år och hon fyller 30 i höst, vill så gärna att det ska vara någon åldersnoja och att hon ska komma på bättre tankar.

Nu vill hon tänka ifred vilket jag måste ge henne men det känns så hopplöst.. :(

Någon som varit med om något liknande och kan komma med några tips på hur jag kan lösa detta eller komma vidare?

Jag tycker att det låter som om du verkligen har gjort allt du kunnat. Hon är inte lycklig och kommer inte bli det heller om hon fortsätter i samma hjulspår. Och i förlängningen blir inte du och eran dotter lyckliga heller - och det förtjänar ni verkligen! Jag känner väldigt mycket med dig och fattar att det är fruktansvärt tungt just nu. Det är tur för din dotter att hon har dig, för att bli lämnad av mamman måste vara hemskt. Jag har väldigt svårt att förstå hur en mamma kan göra så. Men hennes ego är nog för stort för att hon ska vara en bra mamma.

Allt du kan göra är att bita ihop och kämpa på och så småningom kommer det bättre tider. Att leva i ett dåligt förhållande skulle inte vara lyckligt även om du vill att din sambo ska stanna. Du får gå vidare och det är bra av dig att du gör som här och skriver av dig, pratar med folk. Då känns det lättare. Det kommer bättre tider, även om det inte känns så just nu!

Användare skrev 2015-04-16 07:56:47 följande:

Igår kom hon inte hem alls, då skulle hon sova hos en arbetskamrat för att hon behövde det sa hon via sms.

Hon har knappt träffat vår dotter sedan i Söndags och då det hänt har det varit 5 min innan hon lagt sig.

I Tisdags så kom hon hem med massa oliver och en öl som vi kunde ha att titta på samtidigt som en film (hennes ide), dagen efter vill hon inte komma hem alls :(

Bokar upp mig och dottern mer eller mindre varje kväll nu samt hela helgen, har så svårt att klara av att förklara varför vi har olika sovrum, varför mammas rum är tomt och varför mamma inte äter middag med oss längre..

Hon har iaf börjat mer eller mindre att sova hela nätter igen vilket är skönt både för henne och mig.

Har även börjat boka biljetter till olika aktiviteter och resor i sommar bara för henne och mig. Det tynger att inte kunna boka in den man älskar till resor vi pratat om i ett år.

Jag "vet" att det är slut, men hoppas hon vill iaf ge det en chans igen.

Träffade en privat psykolog igår och fick tid direkt, har ett par bokningar till samt många vänner som ställer upp.. Oavsett så känner jag mig helt ensam även om jag inte är det :(

För mig innebär att vara vuxen att man kämpar på även då man vill fly.
Alla vill fly ibland, en del flyr in i alkohol och en del flyr bokstavligen. Jag tycker inte att mamman till ditt barn verkar ha blivit vuxen ännu, så jag hoppas för din dotters skull att du kan orka vara vuxen. Du är hennes klippa.

Jag minns min egen separation då min dotter var drygt 3 - det fanns dagar då jag ville explodera, gråta och skrika. Men jag visade bara min ilska och sorg inför andra vuxna. Och jag är fantastiskt stolt över mig själv som förälder idag.
Du kommer ha vuxit en hel del när allt det här är över och kanske kommer du se på mamman med andra ögon då.
Gå vidare, bearbeta sorgen och var en bra pappa under tiden. Du klarar det!
Det bästa med barn är att de kan få en att leva i nuet och ta en dag i taget. Fokusera på din dotter, det kommer hjälpa er båda igenom det här.

Snart ensamstående pappa

INNEHÅLL