Ni med autiska barn, när märkte ni?

Varför ledsen? Det är ju inte en dödsdom....

Min son är autistisk, fick diagnosen som 3 -åring. Jag märkte det vid 18 månaders ålder... men jag är pedagog och är utbildad, så jag kan denna sjukdom ganska bra.

Ta personalens oro på allvar och påbörja en utredning. Ju tidigare hjälp desto bättre för barnet och er.

Har han ingen diagnos så är det också okay.

När min son var liten sa jag: "Autism har han ialla fall inte." Jag hade fel. Vi märkte det vid ca 3 års ålder. Han är social, men på sina egna villkor. Han har ögonkontakt, men den är avvikande. Han kommunicerar, men på sitt eget sätt. Han är 7 idag och mår jättebra! Glad och kul kille. Jag tänker att en utredning i tid är viktigt och bra, förstår om du känner dig ledsen, det gjorde jag också första gången någon nämnde autismmisstankar. Men jag visste så lite då. Nu tänker jag att det är mer ett annat sätt att se på världen, ett annat sätt att fungera. Något som jag ibland inte förstår, men som jag lär mig mer om.

Är ju inte konstigt man blir ledsen. Bara för att det inte är en dödsdom så betyder det inte att man som förälder blir orolig och ledsen. Speciellt om man är inte kan mycket som ämnet. Finns ju mängder med olika former och grader av autism.

Jag är stundtals ledsen över mitt barn som har autism. Speciellt de gånger då jag själv märker hon är plågad.

Ta kontakt med BVC. Berätta vad förskolan sagt och så får de guidar er vidare.

Min son har autism. Det är jobbigt vissa dagar. I början var jag hemskt ledsen innan jag visste var det innebar.

Men det är inte alls säkert ert barn har det.

Av de saker du sagt här låter det inte så men jag är ingen expert.

Min son har autistiska drag och vi märkte tidigt att han var annorlunda, redan när han var bebis. Han har även adhd vilket kanske var det som var mest framträdande. Vi brukade skoja om hans aspie-drag men sa samtidigt att han kan ju absolut inte ha autism, det var ju så mycket annat som inte var autistiskt. Men utredningen som gjordes när han var 9 år visade att han uppfyllde kriterierna för autismspektrumtillstånd men läkaren ansåg att eftersom han är så högfungerande och kompenserar för sina svårigheter så finns ingen anledning att sätta en diagnos på pappret så att säga just nu.

Det var mycket som var annorlunda, sättet han reagerade på, sättet han lekte på, ritualer, ointresserad av andra barn, detaljseende, sömnsvårigheter mm...

Med den där beskrivningen så har alla 3 åringar jag träffar autistiska drag... Men jag skulle ändå vända mig till BVC och höra om en remiss till bup. För jag tror inte pedagoger slänger sig lättvindigt med sådana saker.

Som bebis. Han följde inte min blick, härmade inte mina ansiktsminer (t ex räcka ut tungan), han vinkade inte, pekade inte, lyssnade inte till sitt namn m.m.

Uppenbarligen känner du inte tillputsa särskillt väl, hade du gjort det hade du vetat att det INTE är en sjukdom.

Min son fick sin autism diagnos runt tre år men jag visste det tidigare. Misstänkte det nog redan när han var 1,5år.Han började aldrig prata. Hade ett "eget" språk med påhittade ord. Nu är han 4 och pratar dock MASSOR. Det har lossnat rejält med talet på bara detta år. Han har en heltidsresurs på förskolan och tillsammans med henne och med envishet och tålamod har vi gjort honom till en helt annan unge. : ). Innan kunde han inte leka med andra barn. Han slogs både när han var glad/arg/ledsen/uppspelt/kände spänning mm mm mm. Han har svårt att förstå att det kan göra ont på andra. Eller varför andra blir ledsna. Han kunde inte dela med sig av sina saker. Äter som en myra och är väldigt känslig för viss mat och vissa konsistenser. Har ingen koll på faror som tex vatten eller bilar så är vi inne i stan har jag honom fastspänd i vagnen just för att det är så läskigt med all trafik. Han har blöja dygnet runt. Men det ska vi jobba HÅRT med i sommar för att slippa blöjan. Han kan inte leka "rollekar" utan ska han leka med andra barn är det "buslekar" han föredrar. Som att jaga varandra eller "skrämmas" autism är inte hela världen. Man kan träna upp massor med rätt medel och tålamod. Sen tycker jag inte personalen på förskolan har rätt att ställa någon diagnos alls. Dom har inte den utbildningen faktiskt.

Jag ber om ursäkt om jag trampar någon på tårna. Det är absolut inte meningen. Jag befinner mig lite i ett chocktillstånd.

Jag har läst på en del ikväll. Tack även för allas kommentarer. Jag har aldrig märkt något och det har inte ringt några varningsklockor.
Han har alltid haft ögonkontakt, tyckt om närhet och att kramas. Han är mycket social och hälsar på såväl okända som kända. Är glad och vill gärna interagera och visa saker han gör.

Det som ligger på minus är hans språk. Jämfört med de som är i samma ålder som är småsyskon så är han "sämre". Hans utveckling kommer i stora utvecklingskurvor. Han ligger stilla länge sedan tar han ett rejält kliv uppåt.

Plus är att ingen har reagerat tidigare, inga barnläkare, pedagog eller BVC. Han har inga problem med förändringar. Är vi på lekland så interagerar han med andra barn. Är vi hemma så leker han med sitt yngre syskon. Träffar vi släktingarna så lekar han där med dem. Är väldigt mån om henne och står upp för henne om någon är elak mot henne. Har kontakt med sina känslor och kan berätta när han är rädd, ledsen. Kan skratta gott. Han nog ses lite feg när det gäller till att prova på nya saker men så fort han har gjort det vill han göra det igen. Han är torr sedan 2 månader tillbaka och går på toaletten själv. Någon skrev något om buslekar och visst tycker han om buslekar och att leka djur. Han vill gärna att alla leksaker är hans men säger man till hnom så delar han med sig.

I och med att han är nyss 3 år och är äldst så vet jag inte hur 3 åringar lekar.
Är det något jag bör observera? Något jag bör tänka på?

Han är en helt annan person hemma, eller hos våra vänner eller släktingar jmf med dagis.

Pedagogerna behöver inte ha rätt. De kan inte ställa någon diagnos. Men de ser ju väldigt många barn så tycker de att någon avviker så är det väl en bra ide att kolla upp det? Pojken blir ju inte annorlunda för det. Han låter som en go och glad kille så håll fast vi det och skräm inte upp dig själv med Google.

Hur har det gått? Samma här med mitt barn, har inte misstänkt ngn förrän släktingar nämt det

Om språket är största problemet är det kanske snarare en språkstörning än autism? 

När man har ett par års erfarenhet av yrket har man ofta lätt att upptäcka om ett barn har en NPF diagnos. Det kan ta mig som exempel 1 minut att se som i senare fallet då en fyraåring började hos oss. Jag frågade då på inskolningen mamman utan barnet i närheten "vad jag kan behöva veta för att ta hand om barnet på bästa sätt". Hon sa att de precis fått en autism diagnos..

Det jag vill säga är inte att vi är snabba att se fel i förskolan, utan snarare att vi ofta har mött så mycket barn att vi tidigt kan se om barnet har tendens att landa inom en diagnos. Sedan ska poängteras att sådant inte tas upp med vårdnadshavare INNAN vi har så pass mycket på benen att vi känner oss trygga i våra observationer. 

Som förälder (till barn med NPF) vill jag också förklara, att varje diagnos är olika och kan variera lika brett liksom landet Sverige är långt. Man kan därför inte utgå från tex 1177 och deras "symptom". Dessutom tex autism delas in i två delar, och vardera del kan graderas 1-3. Lätt, medel, svår. 
Vi märkte när barnet var 18 månader. Det som stack ut då var att rutiner var viktigt att följa nästan på en "sjuklig nivå". Sedan vid 3 började barnet välja bort viss mat - såser, blöt mat, man skulle liksom lägga varje ingrediens på olika ställen. Åt en sak i taget. .

De som säger att man inte ska vara ledsen att ens barn har autism har nog inget eget barn med autism. Autism är ett funktionshinder och med det kommer en hel del utmaningar som tar tid och kraft från både barn och föräldrar.

Nej, det är ingen dödsdom. Men hade jag fått välja så hade jag valt bort all den ångest som kommit med funktionshindret. Jag hade även valt att skippa nöten med habiliteringen och skolan och gjort något roligt med mitt barn istället. Och sluppit den klumpen i magen när jag tänker på hur kämpigt mitt barn kommer att gå det när hon ska börja jobba.. 

Skrev nöten istället för möten. Men det är iofs en nöt att knäcka att få bästa möjliga hjälp från habiliteringen och främst skolan. 

Precis. Jag känner mig också som börjat misstänka autism. I och med att jag märket att det påverkar henne så negativt att hon ofta säger att hon vill :(

Min son fick diagnos som tonåring. Märktes absolut inget när han var liten. Men han är också särbegåvad, men det visste vi inte heller när han var liten. Begreppet användes inte riktigt än då. Han var klok och finurlig och alla pratade om det och det var ju bara positivt att ha så lätt för att lära sig mm. Inget märkes av problem socialt eller så, förrän han kom in i puberteten. Då vände allt, han blev rätt tydligt autist.
Givetvis tog jag reda på allt man kunde, och jag har läst att ca 1/3 av de som har diagnosen, får den som tonåringar (och en del ännu senare). Att barn som är som mitt, högt begåvat, kompenserar för eventuell autism (omedvetet så klart), så att det inte märks, förrän den dagen allt blir övermäktigt och det blir det oftast i tonåren när det sociala samspelet förfinas och blir mer komplext än vad det är mellan yngre barn. 
När utredningen gjordes fick vi föräldrar tusen frågor om hur det var i tidig ålder men vi hade inte så väldigt mycket att komma med. Allt hade fungerat bra, vänner fanns, lätt i skolan etc. 
Idag när sonen är vuxen, och jag förstås har lärt mig mycket om både autism och särbegåvning under åren som gått,  så har jag stött på fler personer som varit som min son. De märks inte i skolan först för allt går så bra (om de inte har fler diagnoser som kanske märks utåt).