Blivit lämnad - var är stödet?

Det är så skönt att läsa att det finns de som känner igen sig, som förstår vad man pratar om. De är precis som du skriver så otroligt brutalt att bli lämnad och sedan få höra att man ska strunta i honom, att man förtjänar någon bättre. Det är en så stor sorg man bär på men en sorg som många inte kan förstå. Känner mig oerhört ensam i min situation.

Förstås önskar jag ju inte heller att mitt ex skulle dö eftersom utan det är ju förstås bara en egoistisk tanke. Men just detta att förutom att uppleva sorgen över att ha mist den man älskar dessutom även mist "rätten" att vara med sitt barn varje dag gör så oerhört ont.

Tror vi har så mycket gemensamt i våra berättelser. Vi har flera gånger skrivit i samma trådar här på familjeliv.

Inte jag heller har hittat enlösning på hur vi ska få en fungerande relation och det är oerhört jobbigt.

Skulle du ha lust att få kontakt nånstans utanför detta forum? kanske via epost eller nåt så säg gärna till.

Styrkekramar

Den stora sorgen förmåga är just att missa tid med mina barn. Visst kan man göra en massa saker men det är likväl tomt utan dem. Jag förstår inte heller hur jag ska bygga upp en vettig relation med mitt ex. Tycker det är så jobbigt att behöva ses och samtidigt måste man ju göra det när det finns barn. Ibland tänker jag att jag borde bygga upp en vänskap för då kunde jag ju få mer tid med barnen. Men hela kroppen skriker nej efter allt han gjort och fortfarande gör. Jag känner inte honom längre och det är sorgligt.

Jag skriver gärna Sviken om du vill det. Har du konto här på familjeliv så kan vi skriva till varandra här?
V

Tack för tråden! Brukar mest läsa på familjeliv och inte skriva men fick lust att säga något.

Jag har varit med om att mista en nära anhörig, i mitt fall min mamma som jag stod otroligt nära. När jag miste min mamma så var jag inte ensam i sorgen. Vi var många som älskade henne och saknade henne, vi stöttade varandra, och det fanns folk där om man ville prata. Än idag, många år senare så är folk beredda att lyssna om jag berättar att min mamma inte lever längre.

Jag har även blivit lämnad, av mannen jag trodde jag skulle leva mitt liv med. Detta för mer än ett år sedan.
Året efter separationen har varit det absolut tuffaste i mitt liv. Så mycket tuffare än när min mamma dog, och nu när det gått mer än ett år så är det fortfarande tungt.
Det är fruktansvärt att känna en kyla från någon som en gång såg på en med sån värme. Det är en fruktansvärd upplevelse att bli utbytt mot någon annan. Att dessutom stå där med en liten bebis som behöver sin mamma hela tiden och försöka hålla ihop för hennes skull fast man bara vill gråta och dö.

Önskar mig nog precis som trådskaparen att jag hade fått mer stöd. Jag har väl fått ett visst stöd av familj och vänner, men jag har samtidigt känt mig så otroligt ensam i det. Såhär ett år senare tycker jag att folk har svårt att förstå och acceptera att det fortfarande gör väldigt ont för mig, att jag fortfarande kan bli ledsen och att jag inte tycker att mitt nya liv är i närheten av så bra som det liv jag hade med honom var.
Att träffa honom rör upp känslor och gör mig ledsen och eftersom vi har ett barn ihop så har vi med varandra å göra. Vi bor dessutom i ett väldigt litet samhälle så dessutom ganska stor risk att stöta på honom, ibland tillsammans med sin nya. Jag ser hans bil, jag ser hans hus, hans vänner. Svårt att koppla bort och skita i honom.

Jag sörjer den mannen som älskade mig och jag sörjer det liv vi skulle haft tillsammans och jag ifrågasätter mig själv som kvinna, partner, älskarinna. Jag dög ju tydligen inte.

Ställer ofta dessa två händelser mot varandra och jag kommer alltid att sakna min mamma men jag har lärt mig att leva med den saknaden utan att den drar ner mig. Att ta sig igenom separationen från mitt ex och försöka bli människa igen har varit så jävla tufft. Inte där än...

Tack för allt ni delar med er av.

"Snart på fötter": jag håller med om det du skriver. Ibland känner jag att nu måste jag lägga mig själv åt sidan och istället bygga upp en bra relation med exet för vår sons skul. Medan jag sedan i nästa stund känner att nej, jag tänker inte göra något själv då han inte anstränger sig eller gör något för mig. Hoppas verkligen att vårt samarbete skall bli bättre men tyvärr är det nog upp till honom nu, så länge han fortsätter ljuga och så länge han inte visar någon empati så är det väldigt svårt för mig att ha en bra relation med honom.

Vibeche: jo, jag har nog ett konto här. Ska se om jag lyckas hitta hur man skriver privat till varandra ???? Har inte testat det förr.

Wallflower: tack för dina ord!

Man kan ju aldrig jämföra någons sorg med sin egen men trots att jag aldrig mist någon nära anhörig kan jag på riktigt tro att det är en värre sorg att bli lämnad av den man älskar. I alla fall på det sätt jag blev lämnad. Det kom som en chock från ingenstans. Han förändrades totalt, all omsorg, vänlighet och empati försvann. Han ljög om en massa och berättade ingenting för mig om vad han planerade med flytt osv.

Som du skriver så rör det upp känslorna att träffa honom, att se hans bil osv. Att se den nya kvinnans bil stå parkerad utanför hans lägenhet. Och ja visst är det tungt att tänka att man inte dög åt honom, att det nog måste vara en själv som gjort något fel då han valt att lämna...

Kraft och styrka till er alla!

Glöm inte bort hur fantastiska ni är. Skala bort det som är dåligt i livet och fokusera på det som är bra. Kram

Va skönt det är att läsa att jag inte är den enda som har känt att va är stödet efter att man blir lämnad?

Jag blev lämnad i höstas av min livs kärlek och det kom som en blixt från klar himmel.

Kommer från en stor kristen familj där alla är gifta med sin första kärlek och förutom ett till syskon som gått igenom en skilsmässa så har alla andra hållit ihop allt mellan 5 - 45 år. Förutom syskonet som själv förstår hur det känns att gå igenom en separation så har alla andra försökt undvika ett samtal med en om hur man mår som pesten själv. Efter ett tag känner man sig nästa jobbig och besvärlig som efter 7-8 månader fortfarande sörjer då man får kommentarer som "glöm han nu, d finns fler fiskar i sjön" eller "det är bara att gå vidare, han va ju helt klart inte den rätta".

Och alla ens "gemensamma" vänner vill ju va så neutrala så de vill ju inte heller prata om det för mycket.

Och sen dom som dömmer en om man hamnar i säng med exet eller hör av sig. Då får man höra "skyll dej själv nu om du blir sårad"

Jag läste på ett ställe att den psykologiska sorgen man går igenom när någon man älskar helt plötsligt bara lämnar en är samma psykologiska reaktion i ens hjärna som när någon nära en dör.

Ingen skulle säga att "dax att komma över det nu" om någon som stod en nära dog men blir man lämnad av en livskärlek så ska man efter en viss tid bara rycka upp sig och må bra.

Jag har fått mitt största stöd av vänner som faktiskt själva gått igenom separationer och på så sätt förstått att det tar tid.

Ja, livet är verkligen tufft och orättvist ibland. Det är så konstigt att vara ensam så mycket. Att inte ha någon att dela allt med.

Jag har dessutom inga vänner som gått igenom en skilsmässa eller separation så jag har ingen att prata med som gått igenom något liknande. Svårt för någon som inte har blivit lämnad att förstå hur det verkligen är. Så otroligt stor sorg. Då hjälper det inte att höra "glöm honom" " du hittar någon bättre".... Det var ju honom jag valde att leva med, honom jag älskade, honom jag skaffade ett barn med och honom jag hade tänkt leva med resten av livet.

Jag var med om ett smärtsamt uppbrott för fyra år sen, och tänkte också många gånger att det hade varit enklare om han hade dött. Vi hade inte varit tillsammans mer än två år, och hade inga barn, men jag kunde brista ut i gråtattacker ännu två år efter att hade hänt. Jag minns också att många i närheten inte alls förstod att det kunde ta så lång tid. Och som sagt - man slutar inte älska någon direkt eller glömmer någon bara för att den behandlar en illa! I alla fall fungerar inte min kärlek på det sättet.

Man ska väl vara försiktig att göra jämförelser mellan saker man inte själv har upplevt, men om han hade dött hade jag ju som ni skriver sluppit känslan av att vara ratad. Jag hade inte heller behövt leva med att han uppenbarligen var en annan person än jag trodde han var. Dock vet jag inte om folks stöd hade varit bättre, av vad jag har läst om folk som varit med om det verkar många inte kunna hantera dödsfall särskilt bra heller... I alla fall - jag hoppas att jag kommer att kunna vara ett bättre stöd för folk i min närhet än vad de folk som då var nära mig var!

Å, vad glad (!?) jag blir av att läsa denna tråd! Känner precis igen mig och har som flera andra undrat varför det inte finns krisgrupper eller ges bättre stöd av vänner vid en oönskad skilsmässa. Jämförelsen med när partnern dör är intressant, och samtidigt tabu och svår. Jag skulle självklart inte vilja att min fd dog, det skulle varit en enorm sorg som dessutom skulle drabba mina barn mycket mycket mer än skilsmässan. Men som någon skrev, i stunder av egoism och förtvivlan har jag också gjort jämförelsen och konstaterat att jag säkert hade fått mycket mer stöd av vänner och familj, inte minst ex:ets vänner och familj, som jag nu helt har tappat kontakten med - över en natt.

Livet för den som dramatiskt blir övergiven av sin kärlek går sönder på liknande sätt som för den vars partner dör: ensamheten, ekonomisk oro, ångestfyllda tankar om framtiden, rädsla för att någonsin våga kasta sig in i kärlek igen, depression. Men just ensamheten är nog värre för den som blir lämnad just för att stödet runt omkring inte finns där på samma vis som för den vars partner dör.

Och så skammen, den skadade självkänslan. Har man barn så måste man dessutom tvingas hålla skenet uppe inför skammen, för barnens skull. Jag inser att det gör att jag känner mig ännu mer ensam, men alternativet att gå omkring och gråta hela dagarna känns inte bättre.

För mig har det varit extra svårt eftersom jag i princip inte har några vänner som är skilda, och knappt några singelvänner heller. Ändå har jag betraktat mig som en progressiv storstadsmänniska, men uppenbarligen har jag levt mycket skyddat.

Skönt är det i alla fall att få skriva av sig lite. :) Kanske kunde vi starta en mer sluten grupp några av oss här, så att vi kan få utlopp för våra känslor och stötta varandra? Vet inte om det går att göra här på Familjeliv, är helt ny..