kejsarsnittet som blev en mardröm..

I september 2014 läggs jag in på Karolinska i Solna för mitt planerade kejsarsnitt, på grund av föreliggande moderkaka.

Det innebär att moderkakan ligger i vägen, så vaginal förlossning är utesluten och mitt snitt blev planerat några veckor innan beräknad ankomst för bebis.

Kl 11 på förmiddagen plockas mitt barn ut, utan komplikationer, och några timmar senare är jag uppe på Förlossningen. Förlossningspersonal kommer in i vårat rum vi fått tilldelat, och berättar för oss hur kejsarsnittet gått till. Allt verkar ha gått som planerat, dock sa de att det varit krångligt att få ut henne och att de varit tvungna att ?böka runt? bland tarmarna, som de själva uttryckte det. Jag har inte läst allas operationsberättelser, utan har endast läst min journal, och där nämns inte deras info om att de fått kämpa med att få ut henne, för att tarmarna varit i vägen mer än vanligt. Men det var den infon vi fick där på vårat rum.

Efter redan några timmar sätter en ordentlig smärta in, precis vid naveln, och magen har svullnat upp till storleken större än vadden var när barnet fortfarande var i magen. Jag berättar om min smärta för de barnmorskor som jobbar och beskriver den som att det känns som att ha en ?sprucken glasflaska? i buken. De prövar med smärtlindring, bland annat morfin och andra liknande opiat-preparat, men ingenting fungerar. Berättar för personalen att jag inte får någon verkan av morfinet och gärna vill ha något annat, men fortsätter medicineras av de preparaten.

Smärtan håller i sig, jag börjar bli frustrerad och det svar jag får från barnmorskorna är att det är gaser i magen, att magen inte kommit igång efter kejsarsnittet och att jag måste upp för mobilisering ? först då kommer magen igång och smärtorna kan avta.

Jag prövar då detta och smärtorna håller i sig, trots mina tappra försök att ta mig till toaletten, gå omkring i korridoren eller få hjälp till duschen. Ber sköterskorna om att jag vill ha laxerande medicin, men får tjata mig till preparat som lactulos, microlax och liknande, det är ingenting de gav mig på eget bevåg. Trots att de själva sagt att det är på grund av gaser/stillastående tarm som smärtan sitter i. Krävdes att jag bad dem upprepade gånger innan de lyssnade.

Smärtan är fortfarande kvar, fastän jag rört på mig, använt mig utav laxerande preparat och efter en av nätterna med smärtan blir jag väldigt frustrerad, ber om att få träffa en läkare men ingenting händer. Ringde på larm-klockan flera gånger den natten, kände mig väldigt åsidosatt då jag förklarade efter deras försök till smärtlindring, att det inte hjälpte samt att de sa att ingen läkare kunde komma förrän till morgonen. Låg och grät hela natten, hade otrolig smärta och fick ingen hjälp som fungerade.

Två dagar efter snittet görs den första röntgen av min buk, och nu i efterhand när jag fått journalerna från både förlossning- och kirurgiavdelning, kan jag då läsa att de skrivit att det finns fri gas i buken, redan då. De lägger dock till, inom parantes, att det är post operativt. Det gör sedan ex antal röntgens över mina tarmar kommande veckan, och på mitt återbesök hos kirurgen, säger han att det är fri gas dokumenterat vid varje tillfälle. Kan man då inte skilja fri gas post operativt, från en fri gas som uppenbarligen är tack vare en perforerad tarm? Med tanke på den smärtan jag har, att den håller i sig och att ingen av de åtgärder de vidtar fungerar, kanske det är dags att tänka på att den fria gasen kanske innebär något annat ? för just mig som patient, då jag redan dag ett beskrivit min smärta som något sprucket?

Efter några dagar höjdes mitt CRP, har ingen riktig koll på dagarna, då jag var på sjukhuset under 14 dagar och bland all smärta, att man nyss blivit förälder och med en bebis är det svårt att hålla koll på exakta dagar när vad hände och tidpunkt.

Det beskedet jag får av doktorn är att jag mest troligen har njurbäckeninflammation, då jag lidit av flertalet tidigare, samt har lätt för att få UVI. Är öm och har smärta i hela buken, främst vid naveln, och öm över hela ryggpartiet. Deras svar på detta är gaser i magen och njurarna där bak mot ryggen. I efterhand får jag veta att fri gas i buken kan kännas precis överallt där jag har ont.

Doktorn säger vid det skedet att mitt CRP sänkts, att jag är på bättringsvägen och det enda jag kan göra som lindrar min smärta är att röra på mig. ?Det är bara att gå upp och gå, annars blir du inte bättre!?. Men smärtan fortsätter hålla i sig dagarna efter det beskedet, trots tappra försök till mobilisering och att kämpa mot känslan av ?den spruckna glasflskan? i magen.

Låg sammanlagt en vecka på förlossningen med flertalet olika undersökningar. Bland annat försökte de göra en passageröntgen med kontrast. Men kontrastet åkte inte via hela tarmen, både försök ett och försök två misslyckas vad jag förstått det som, trots att de lät kontrastet sjunka in under ytterligare timmar. De försökte även spruta in kontrast via rektum, men de fick inga konkreta svar på de röngten heller. Även tarmsköljning/lavemang gavs rektalt och försök till att suga ut luft från tarmen gjordes, men med begränsad framgång. Flera liter tömdes tarmen på, men doktorerna verkade inte nöjda efter det försöket heller.

Efter ex antal dagar så ger de mig ett tarmstimulerande medel, neostigmin, som ska hjälpa mig att få igång tarmarna. De förflyttar mig till en IVA-avdelning där detta ges intravenöst och skall ge effekt inom 10-30 minuter. Att jag får ligga på en IVA-avdelning är tydligen för att detta kan sänka pulsen och de behöver ha bevakning på alla mina värden.

Efter bara någon minut så börjar det ge verkan. Min syn påverkas och jag blir helt kallsvettig över hela kroppen och jag börjar tappa synen. Det börjar bubbla och leva om rejält i min mage, som tidigare var stenhård och uppblåst som en ballong, men nu börjar den röra på sig som en vattensäng och smärtorna är obegripliga. Jag kan lika det med som att två personer skulle stått och vridit ur två blöta lakan med frenesi, så våldsamt började mina tarmar arbeta. Jag kasadspyr, ohämmat läcker det avföring som dessutom börjar täcka hela golvet. Efter vad jag upplever som säkerligen under en timmes tid och jag tuppar av av ansträngning, så trycker jag på larmknappen och två sköterskor kommer in. De flyttar min säng, städar upp allt som jag fått ur mig, som täcker hela golvet, är helt matt av all smärta och hela proceduren. Somnar igen och blir sedan hämtad efter några timmar och flyttad upp till förlossningen igen.

Kommande två dagar försöker läkarna ordinera ytterligare kurer med detta läkemedel, men jag vägrar, även om de säger att det är i mycket mindre doser. Jag förklarar min upplevelse av läkemedlet, smärtan och den extrema reaktionen det hade på min kropp.

Senare får jag höra av både sköterskor och läkare att det förmodligen var väldigt tur att jag vägrade mer injektioner av det läkemedlet, att jag hade rätt i att min kropp inte skulle fixat något mer av den kalibern.

Vid återbesöket hos kirurgen säger även den doktorn att han använt det läkemedlet väldigt restriktivt, och de få tillfällen han använt det har det skett via injektion direkt under huden/i fettet, för att det skulle verka så långsamt som möjligt. Att det låter väldigt märkligt att ge det direkt in i blodet, och att han förstod att det måste gett en otrolig verkan och varit väldigt smärtsamt, eftersom jag fick det intravenöst.

Sju dagar efter kejsarsnittet upptäcker de, via en CT-röntgen, att jag har fri gas i buken. När jag läser i min journal ser jag att de spekulerat kring just det tidigare via tidigare röngtenbilder, men först då väljer de att öppna upp mig. De kommer in och säger att de har ett dåligt besked, att min tarm är perforerad och att det krävs en akut operation för att åtgärda detta, att jag i allra värsta fall kan få en stomipåse om det ser illa ut när de öppnar. Men att de först och främst hoppas på att de kan sy igen hålet och slippa lägga stomi. Någon eller några timmar senare rullas jag in för operation.

Under operationen upptäcker de flera hål på min tarm, sköra tarmväggar och de lyckas inte sy igen dem. De får operera bort en bit av både min tjock- och tunntarm samt lägga ut tarmarna och ge mig en stomi.

Blir kvar på den kirurgiska mottagningen under en veckas tid, mitt barn får åka hem tillsammans med sin far och jag blir kvar där ensam.

Jag läggs in på sjukhus i tron om att jag ska göra ett kejsarsnitt, få åka hem tillsammans med mitt barn och ha enbart ett ärr att läka ifrån. Istället uppkommer oförutsedda problem, som hade kunnat undvikas och ett bemötande på sjukhuset som känns helt overkligt.

Att behöva lista ut på egen hand att något är fel i tarmarna, be om mediciner mot gasbildning på egen hand och behöva tjata för att få igång tarmarna. Dessutom låg jag kvar på förlossningsavdelningen, då jag hade högt CRP och behövde undersökas ytterligare, och inte flyttades över till någon avdelning med annan inriktning.

När jag bad om förklaringar till smärtan och vad som egentligen hade hänt, efter tarmoperationen, tycker jag inte att jag har fått omfattande och rimliga förklaringar.

Läkaren som utförde mitt kejsarsnitt säger att den fortlöpte utan komplikationer och att tarmarna inte blivit skadat under den proceduren, trots att de själv sagt att det fått böka runt med tarmarna för att få ut barnet. Utan istället informerar om att CRP beror på mina njurar och att det är det som de fokuserar på, att behandlingen fungerar och går åt rätt håll. Vilket inte stämmer, då smärtorna höll i sig och antibiotikan till slut byts ut för att den inte biter.

Under alla dessa smärtpåslag får jag panikattacker för att det gör så fruktansvärt ont. Jag känner att jag inte tas på allvar, doktorer dyker inte upp och ingenting händer. Jag ombeds bara att mobilisera mig och att det går åt rätt håll.

Istället får jag slutbeskedet om att min tarm är sprucken och att jag behöver ännu en operation. Ännu ett ärr på min mage. Denna gång ett ärr som sträcker sig ifrån kejsarsnitts-ärret, till 5cm ovan min navel. I tillägg får jag inte bara ett barn med mig hem ifrån sjukhuset, utan även en stomipåse ? trots att mina tarmar var i gott skick innan jag läggs in för att föda barn.

Detta är anmält till IVO och LÖF, inväntar svar från dem.

Fick dock ett besked från kvinnokliniken som säger att de inte valt att göra någon anmälan på sig själva, ingen lex Maria. Hoppas IVO och LÖF tänker annorlunda och inte ser det här som en normal, possibel komplikation, för de sa att något sånt här ska inte kunna ske vid ett planerat snitt.

Några tankar, tips, råd eller reaktioner på min historia godtages tacksamt.