Ni som förlorat pojkvän/flickvän i unga år

Sorgen kommer i vågor. En vän till mig sa att kropepn/sinnet gör så för att orka bearbeta den utan att vi går helt sönder och samman.

I början går böljorna höga och känslorna är stormiga. Men med tiden lägger sig vågorna och rörs upp i ny och nä. Men sorgen försvinner aldrig. Man lever med den, och den blir en del av livet.

Det jobbigaste är när folk runtomkring inte klarar av det utan tycker att man "borde kommit över det nu"

-det har ju gått två år nu. Så det borde hon ha kommit över.

Man kommer aldrig över det. Man lever med det.