Men varför är alla så sjuka helt plötsligt?!?!

Jag tror man ska akta sig från att säga att det är en enkel väg att sjukskriva sig. Samt att det är av lathet i stor del. Visst kan det säkert vara så för några men har svårt att tro att det är så för de flesta. Jag kan bara tala för mig själv... jag har en trasig barndom bakom mig. Går inte att gömma sig för sitt förflutna och 2009 blev jag sämre. Gick i terapi utan medicin, men 2012 så min terapeut att det va något annat nu.. jag va så in åt helvete dålig. Fick medicin då och samtal såklart. Ingen sjukskrivning jag jobbade snarare mer för det fick livet att snurra på. Jag blev helt bra igen.

MEN... I höstas va jag med i en trafikolycka vilket gav mig en så stor rädsla för bil och jobb (kör hela nätterna) så jag blev sjukskriven. Va tillbaka hos min terapeut igen och kom till jobbet i mars. Dock rasade jag i vikt, sov inte, åt inte fick panik på nätterna när jag jobbade osv.. till sist tuppade jag av hemma och fick igen bli sjukskriven.. nu har jag haft kontakt med jobbet och jag vill ju tillbaka. Jag vill inget hellre. Men hjärnan är inte klar med olyckan än. Jag sliter varje dag för att blir ok igen.

Till sist vill jag bara nämna att samhället idag kräver olika saker och alla klarar inte allt. Vissa får magsår, klåda, håravfall, migrän osv.. andra får mer psykiska åkommor. Alla är olika och alla reagerar olika på stress eller olyckor. Ibland bara baserat på person och ibland på vad man har i bagaget.

Jag har haft djupa depressioner som nästan tog livet av mig. Livet går upp och ner, som jag sa tidigare alla reagerar olika. Att ta sig ur är inte lätt, det är ingen resa som går snabbt och utan problem. utan min familj och min terapeut och medicin skulle jag inte vara här idag. Jag är tacksam för att jag får hjälp och har ett bra jobb som stöttar och förstår. Alla har inte folk som stöttar alla kanske inte klarar det ändå. Det går inte att förklara om man inte varit där själv. Det fanns ingen varning första gången för mig, då viste jag ju inte vad som kom. Allt blev bara svart. Fy fan säger jag bara, det är något jag inte skulle önska min värsta fiende att uppleva.

Till sist vet jag inte om ni har tänkt på att förr va det fult att va psykiskt sjuk. Du låstes in. Det fanns många mentalsjukhus i sverige...(Tyvärr verkar vissa fortfarande tycka illa om de som mår så dåligt)

Har egentligen skrivit det jag vill i denna tråd men vill bara säga till alla er som har liknande situationer som jag...

Vilka kämpar ni är! Jag vet att det inte är en dans på rosor, på riktigt... även trots att Ts vill få det att verka som att vi "spelar" sjuka.

Men snälla! Tar mig själv som exempel igen. Jag var nedstämd och hade sån jävla panikångest 2009 fick hjälp av en mycket duktig terapeut gick där i nästan två år. Sen våren 2012 rasade allt, jag hade låtit det ligga för länge.. trodde jag va stark. Ringde min terapeut igen och fick tid snabbt. Bara jag klev in i rummet såg hon hur annorlunda jag var mot gången innan jag gick hos henne. Hon konstaterade HON, att jag va så långt under isen att jag behövde både henne MINST en gång i veckan och medicin, något hon inte nämnde första gången. Jag va djupt deprimerad.. ett ord som menar precis vad det är. Inget jävla påhitt, se historierna jag och andra skriver. Verkliga människor med verkliga historier.