Men varför är alla så sjuka helt plötsligt?!?!

Jag har redan bett om ursäkt. Jag tänkte inte så långt. Jag talade bara utifrån mitt eget perspektiv.

Jag kan upplysa dig om att jag ALDRIG har fått vare sig den förståelse eller den allvarliga och livsuppehållande hjälp jag har behövt (i många år) från det svenska samhället, samt att jag därför inte känner mig skyldig det svenska samhället någonting.

Som några exempel på vad jag har genomgått och gått till psykologer för kan jag nämna diverse psykiskt (och även fysisk) misshandel och diverse kränkningar. SPECIELLT från de som ska föreställa att vara mina närmast anhöriga/ min familj. Min så kallade pappa (och jag skriver så för att han i sanning inte har agerat som min pappa) har tex rivit av mig mina kläder och försökt intala mig att jag ser FUL ut i de kläder som jag själv valt, äldigt många upprepade gånger, medan han har stirrat på mig. (Han har också ritat bilder av mig där han framställer mig som om jag ser mycket fulare ut än vad jag faktiskt gör.) När jag har sagt att det här har varit att gå över gränsen för vad som är okey att göra och att jag känt mig mycket kränkt, då vi båda suttit hos psykologer, har han bara skrattat forcerat och hånfullt och himlat med ögonen och sagt att jag "överdriver!" och att man ju måste förstå sammanhanget i vilket han gjorde det där! Ingen av de psykologer vi pratat med har gett mig något som helst stöd, utan bara nickat och lyssnat som små rädda, duktiga skolflickor när han varit med! Det är bara när de pratat med mig enskilt som de visat sig våga säga att hans beteende gentemot mig faktiskt verkar vara mycket kränkande.

Vad gäller min övriga familj så har min mamma suttit och storgrinat hos den psykolog som skulle göra en utredning av mig medan hon beskyllt mig -rakt inför den psykologen- för att HON mår så dåligt för att jag och min syster inte har en bra relation. Den psykologen gav mig inget som helst hjälp i den situationen heller, tvärtom krävde hon att jag samtidigt som jag försvarade mig från min mammas anklagelser skulle svara på hårda och dömande frågor från henne. Medan hon själv som psykolog verkade sakna all erfarenhet av folk av min sort och sade att hon inte trodde på vad jag själv sa: Att jag hade STORA könsrollsproblem. Vad gäller min syster så har hon både rivit sönder mina kläder och spottat mig i ansiktet vid upprepade tillfällen samt under långa perioder vägrat kännas vid mig på allmänna platser. hon har också förbjudit mig att hälsa på henne i hennes studentkorridorsrum och senare förbjudit mig att sova över i hennes egen lägenhet.

Kort sagt så har jag haft ett helvete för att jag inte kunnat passa in i den kulturella könsrollen som framförallt mina närmste -men också de flesta andra jag träffat i det här samhället- förväntat sig att jag ska kunna och att jag naturligt, som kvinna, ska vilja. Det är stora sociala probelm och missförstånd (från andras sida) det här! Eftersom så många och så närstående i det här samhället inte har förstått att det är en form av androgynitet och jämlikhet det är frågan om vad gäller mig och inget socialt handikapp (och inte heller några religiösa tvångstankar). Självklart är du helldre ensam än ute i samhället om du bara har MÅNGA, MÅNGA erferenheter av att konstant ha blivit missförstådd och AVSKYDD för vad du är och för vad du inte är, som andra får för sig att du är!

På den senaste psyk-utredningen jag gått igenom var de så säkra på att jag hade Autism och drev igenom en fördjupad undersökning på det TROTS att det inte gav något utslag i grundtestet. De ville sedan så gärna hitta "tecken på Autism" i det fördjupade kortsförhöret och tyckte sig också hitta det. Sedan tvärvände de och blev skitsura när jag var ärlig och sa att jag faktiskt kände behov av att vara tllsammans med andra. Men inte ett behov av att vara tillsammans med andra som avskyr eller totalt misstolkar mig och inte kan se mig för den jag är. Jag känner behov av att vara med folk av min egen sort, vilket jag tror att de flesta andra också känner behov av. (Verklig tillhörighet och inte fejkad!) Nu är det så att jag inte känner att jag har en plats i det här samhället eller i någon kultur jag har kommit i kontakt med i den här världen. Fast nog för att jag har FÖRSÖKT att hitta min plats här och att "göra rätt för mig" i många års tid! VERKLIGEN försökt. Jag har varit utomordentligt bra på att spela sociala spel. Men har du inte en livsgrund att stå på i form av tillhörighet så blir det väldigt svårt att bygga ett liv och att inte bara dräneras på energi av det. För att vara i sammanhang där ingen annan förstår sig på dig och där många andra tror sig förstå sig på dig och dömer dig hårt om du är ärlig och kommer ut ur garderoben, det dränerar dig förstås bara på livsenergi! Lycka till att orka "göra rätt för dig" i en sån (livslös) existens! När du känner dig mer Levande när du är helt Ensam än när du är ute i samhället.

sen är det nog som någon skrev att psykisk ohälsa inte fanns på samma sätt förr.. det var bakom stängda dörrar folk bröt ihop och att inte jobba och dra sitt strå till stacken fanns inte å kartan. sen var väl inte sjukersättningen så frikostig förr heller(?) inte för att man blir rik idag men man hade ju inte mycket till rättigheter om man en dag sa -nä jag pallar inte trycket!