Men varför är alla så sjuka helt plötsligt?!?!

Duktigt där, att jämföra psykisk ohälsa med lathet. Allvarligt talat.

Jag är 21 år gammal och har haft djupa depressioner och ihållande ångest,panikattacker och torgskräck sen 7-8 års ålder. Även nu de senaste 1,5 åren blivit inlagd på psyk tre gånger. Tredje gången var inte frivillig ens. Efter att jag blev utskriven fick jag episod av ätstörning. Hann gå ned 12-13 kg på ca 1 månad pga självsvält. Allt började med ångest som gjorde att jag inte kunde svälja maten för lite drygt 1,5 år sen. Vill då påpeka att jag sen innan var underviktig för min längd och låg redan på ett bmi där värdena ligger kring anorexi och bulimi. 

Det är inte så att jag tycker det är kul att vara sjukskriven. Det är inte så att jag aktivt gör ett val att gå på mediciner.

Hade varit överlycklig om jag kunde känna mig stark nog och komma ut och få ta igen min utbildning. Skaffa ett jobb och tjäna egna pengar.

Alla kan inte hantera sin vardag. Och vi som mår dåligt tar tag i det genom att prata med både läkare och psykolog (oftast, alla får faktiskt inte ens hjälp).

Och jo, du verkar nedlåtande. Men det är inte förvånande när det kommer från någon som antagligen aldrig har gått igenom något liknande. Man vet inte hur det är förän man själv hamnar där.

Prova att må så dåligt att du inte kommer utanför dörren, isolerar dig och när du väl går ut är du inget annat än rädd. Orkeslös och skrattar inte. Inte ens förmögen att bli arg. You name it. Så kom inte och snacka skit. Det är inte konstigt att folk blir deprimerade i ett samhälle som ser ut som det gör idag.

Vi som är sjuka just för att vi skärpt till oss och inte lyssnat när kroppen sa ifrån. 

Jag har under min uppväxt varit mamma till min mamma, då hon led av en djup depression och kunde inte ta hand om hemmet.

Sedan har jag utbildat mig och jobbar inom vården och jag kan se en stor skillnad bara på de sista året, vi ska utföra mer omvårdnad fast på mindre tid. Min arbetsgivare kan närsomhelst ringa för att beordra ut mig att jobba, jag har en kollega som blev beordrad att jobba trots att hon satt på restaurang med familjen och firade att hon och maken varit gifta i 25 år! dock så vägrade hon och fick senare en varning pga arbetsvägran!!!

Själv har jag jobbat tagit hand om barn, hus har en make vars hjärta stannat men överlevde med vissa skador som blev pga syrebristen. I samma veva dog min far och hans lägenhet skulle städas ur, 40 mil bort.
Efter detta blev jag utbränd då jag inte tänkte på mig själv alls utan bara på alla andra, jag skulle köra till jobbet en morgon och körde in i en rondell som ligger på väg till mitt jobb och visste inte hur jag skulle ta mig ur rondellen!!!
Fick hjälp ur rondellen och till vårdcentralen kom inte ens ihåg vilket år det var eller mitt personnummer.
Blev sjukskriven en längre tid och arbetade mig sakta men säkert tillbaka, nu har jag gått ner i arbetstid och jobbar inte 100 % längre och jag märker en ökad känslighet mot stress, jag måste säga nej tidigare nu för att inte hamna där igen.

Inte så lätt. Jag strök tillgängligheten men de ringde ändå. Och då visste jag att om jag inte ställer upp så kommer de behöva jobba underbemannade och de är brukarna som far illa. 

Som tack för att jag ställde upp så mycket att jag brände ut mig så blev jag uppsagd, de kunde inte ha timvikarier som var sjuka. Vad jag ska göra när jag blir "frisk" vet jag inte. Jag kommer inte klara stressen som timvikarie och att få en fast tjänst som uska är ganska kört. Vad jobbar man med om man är en stresskänslig undersköterska?

Det verkar finnas en grupp människor som tävlar i att bry sig minst om andra. Jag ser några av er här. Några av er kommer bli bitna i arslet av erfarenheter som ni tänker bara drabbar lata/dåliga/(invandrare?) och några av er kommer gå cyniska genom livet tills ni dör. Alla ni som vet att livet, och människor, är fulla av variationer och nyanser, låt er inte nedslås! :)