Men varför är alla så sjuka helt plötsligt?!?!

Fast det är ju väldigt konstigt att unga svenskar blir så mycket sjukare hela tiden med psykiska besvär. Jämför med 100 år sedan så har nog ändå de flesta en betydligt tryggare tillvaro än då, då slet folk hårt i gruvor, fabriker osv, med långa arbetsdagar, dåliga arbetsmiljö och kamp för överlevnad. Vi har ju ändå i Sverige tagit oss så mycket högre upp på Maslowskalan att det inte är en kamp för överlevnad (återigen för de flesta) längre. För kampen för överlevnad borde ju skapa en högre stress än något annat. Jag tror många blir sjuka för att de kan, vi har ett väldigt förmånligt system med sjukförsäkring osv i Sverige så folk vet att de kan bli sjukskrivna om det behövs. Då kanske man inte tar hand om sig lika väl.

Och jag har svårt att förstå att folk lever sitt liv på ett sätt att de bränner ut sig. Varför inser man inte sina begränsningar och slutar försöka jobba heltid, ha flera barn, renovera huset, träna fem dagar i veckan och allt annat som folk klämmer in. Klart man inte orkar allt det. Så sjukskrivning är ju ingen lösning på det, det löser ju inte grundproblemet.

Jag tycker det är väldigt tydligt i den här tråden att mycket ohälsa är självförvållad. Folk (kvinnor) ska vara så förbaskat duktiga, klara av allt, inte be om hjälp och inte säga nej. Sen när de gått in i väggen går det tydligen bra att säga nej och världen överlever ändå men innan är det stört omöjligt. Det är inte att ta ansvar för sig själv och sin egen hälsa.

Och jag fattar inte, alla ni med absurda arbetstider och arbetsbelastning, var har ni dialogen med fack och arbetsgivare? Arbetsgivaren är väl också vanliga människor och borde kunna förstå om man förklarar omöjligheten i schemat tex. Konstruktiva samtal helt enkelt.