Anonym (Z) skrev 2015-05-05 22:01:07 följande:
Anonym (cary) skrev 2015-05-05 07:14:38 följande:
Förlåt,men crina kan inte h läst mycket psyologi,eller tagit reda på vad som händer med kropp och hjärna vi vissa livskriser/stressreaktioner!
Nej,behöver inte läsa artikeln för att förstå det.
Ja, alltså det här är ju en psykiatriker och inte en psykolog. Och ja, det är väl sant att man ju inte riktigt vet vad man ska göra med folk i livskriser. Det är ju ett dilemma- det är rena vansinnet att inte begripa att människor kan bli oförmögna att arbeta eller fungera normalt i en livskris. Vad är alternativet? Att bli helt avtrubbad eller utveckla psykopati? Skulle det vara bättre? så finns det förstås de som mår bättre av att just arbeta- men det beror ju kanske på vad man har för jobb.
Vi har som sagt var länge kurerat allt möjligt med psykofarmaka- och KBT. Psykofarmaka är ju en del av medicinindustrin som gett oss (Sverige) stora inkomster. Den som är intresserad kan ju läsa om Cipramilets (citalopram) historia- hur det marknadsfördes och godkändes av Läkemedelsverket trots bristande forskningsresultat. En som gjort mycket research i ämnet är Ingrid Carlberg (icke att förväxla med Ingrid Carlqvist, som säkert fått många att vilja svälja hela burkar med piller). Annars kan man ju titta på denna länk:
jannel.se/cipramil.barn.pdf
Ju mer man sätter sig in i turerna i den psykiatriska vården, och hur pengarna styr det ena och det andra, desto mer matt och less blir man. För att inte säga helt paranoid i vissa fall.
Jag tycker det är lite ?symptomatiskt? att människan säger att:
?Det handlar mycket ofta om en dold, kronisk psykosocial problematik, pågående belastningar av olika slag, exempelvis missbruk, fattigdom, ensamhet och utanförskap.?
Utan att sätta in alla dessa saker i ett sammanhang- det här får det låta som det inte fanns någon länk mellan vad en människa kan bli utsatt för- helt utan egen förskyllan och sedan hamna i just utanförskap, ensamhet och/ eller fattigdom. Och missbruk kan ju faktiskt komma efter långvarigt läkemedelsbruk där ingen vill ta på sig ansvaret för att personen ?självmedicinerat?.
Det här tycker jag också är intressant:
?Att patienten verkligen förstått frågorna och svarsalternativen, det tar man obekymrat för givet. Detta trots att kognitiva störningar, dyslexi, språksvårigheter och låg utbildning, är mycket vanligare än man kan tro. Särskilt inom psykiatrin.?
Jag är övertygad om att just kognitiva störningar kan höra ihop med depressioner och psykiska trauman- och jag skulle t.o.m. vilja påstå att just läkemedelsindustrin och ?universalmedicinen? KBT blockerar utvecklingen av mer människovänliga metoder att hantera problemen med. För vem tror egentligen på att lösa riktiga problem med psykofarmaka? På riktigt? Vem skulle komma på idén att lösa taskig ekonomi t.ex. med tabletter? Och KBT är ju inte alltid rätt sätt att bearbeta problem, så länge det handlar om att strunta var problemen kommer ifrån.
Men intressant nog visar ju just KBT att man genom att endast prata med folk, faktiskt kan påverka dem och förändra hela deras liv- däremot vägrar man förstå att man genom att prata med människor på fel sätt, kan orsaka dem lika mycket skada.
Den nya kunskapen om hjärnan och hjärnans olika funktioner och om olika neuro-psyko-endokrino-immunologiska system har gett oss möjligheter att på ett nytt och strikt vetenskapligt sätt förstå och förklar en rad fysiska som psykiska sjukdomar.
Det är först nu som man verkligen kan bevisa de neuropsykriatriska konsekvenserna av olika trauman -fysiska,psykiska,sexuella eller sociala.
