autism/aspberger utredning vuxen

Fick min diagnos för några få år sedan och är strax över 30. Hade inte egentligen tänkt så mycket på att jag skulle ha asperger innan utan gjorde mest utredningen då jag är väldigt känslig för intryck och har svårt att koncentrera mig bland folk eller i stökiga miljöer. Visste väl i och för sig att jag brukar tänka och fungera lite annorlunda än andra vad människor överlag gör, men hade ju inte tänkt mig något inom autismspektrat.

Efter diagnosen har jag dock läst om många saker gällande hur jag fungerar som jag inte visste om var vanligt vid diagnoser inom autismspektrat och som jag trodde var lika för alla andra människor omkring mig. På så sätt har diagnosen hjälpt mig att upptäcka saker som är lite udda i mitt liv, men jag visste ju redan innan att jag fungerar som jag gör. Skillnaden är väl att jag tidigare inte visste att andra människor överlag fungerade annorlunda än mig i vissa avseenden eller har mycket lättare för vissa aspekter av livet.

I det stora hela gör ju inte en diagnos så mycket till eller från. Man kan ju få praktik eller lönebidrag direkt (om man behöver anppasningar på arbetsplatsen) via arbetsförmedlingen utifrån diagnosen och skulle man behöva boendestödjare som kommer hem till ens bostad ibland (vill själv inte ha det) för att hjälpa en att ta tag i saker så kan man ansöka om detta via kommunen. Klarar man inte av ett vanligt jobb har man ju rätt till "daglig verksamhet", men det är ju generellt mycket bättre att jobba så att man får en riktig lön och de verksamheterna brukar dessutom ofta vara anpassade efter folk med nedsatt intellektuell förmåga och inte stimulerande för fem öre som jag förstått det på många som haft det.

Förstår precis vad du menar gällande att ha svårt för det sociala på arbetsplatsen. Avskyr ytligt social umgänge (kallprat) och socialt umgänge med fler än några få människor inblande vilket det oftast brukar vara med kollegor.

Då tycker jag det är mycket lättare gällande umgänge med en person i taget där man faktiskt har ett syfte med interaktionen. Är själv utbildad socionom och jobbar inom socialt arbete och tycker snarare att det är lättare med det sociala i sådana sammanhang än på en "vanlig arbetsplats" där inte jobbet egentligen har något med andra människor att göra.

Mitt största problem är dock att få energin att att räcka till för både jobb och privatliv då det mesta slukar mer energi än för vanliga människor.

Jo, precis! Även sociala aktiviteter som man faktiskt tycker om att göra tar ju nästan lika mycket energi som arbetet. I och för sig trivs jag inte på större fester, krogen eller liknande på fritiden heller och måste dricka stora mängder alkohol för att döva intrycken lite om jag ska stå ut på sådana ställen en längre stund. Däremot älskar jag umgänge i mindre grupper där man gör något (spelar sällskapsspel eller dylikt) eller kan ha riktigt djupa samtal om meningsfulla ämnen.

Det stora problemet är ju att man nästan måste bege sig till mötesplatser med mycket folk om man ska kunna lära känna nya personer som man trivs att umgås med eller kunna träffa en potentiell partner. Som det är nu blir jag ju väldigt lätt isolerad eftersom jag vägra supa skallen av mig och vistas i otrevliga miljöer som dränerar alla mina energireserver flera dagar i månaden bara för att kunna träffa nån enstaka intressant människa någon gång ibland. Gällande partner vill jag ju dessutom träffa en kvinna som inte heller gillar att vara allmänt ytligt hypersocial eller vistas i folksamlingar hela tiden och då är väl inte offentliga mötesplatser så lyckade för att träffa en sådan person på.

Flytta ut i skogen skulle jag också vilja göra i längden. Slippa alla ljud och människor när man vill ha lugn och ro, samt inte behöva hålla upp en fin fasad utåt. Inte ha krav på att klippa gräsmattan och sköta trädgården för grannarnas skull utan enbart göra sådana saker för egen skull eller kunna göra udda saker som sätta sig näck ute i trädgården och dricka morgonkaffe om man har lust. Helt enkelt slippa bry sig om andras åsikter om hur man lever.

Sjukersättning på antingen 50% eller 25% skulle nog vara lämpligt för min del också i längden då jag inte orkar med att jobba 100% någon längre period. Tyvärr har jag inte de tre bra inkomståren under en åttaårsperiod som behövs för att kunna få en hyfsat vettig ersättningsnivå ännu. Helst skulle man ju pressa sig igenom 3 år på 100% så att man kan få ut ungefär 64% av lönebortfallet i ersättning (bortsett från att man även går miste om extra ersättning för alla framtida eventuella löneförhöjningar man får för ökad kompetens och kunskap). Skulle jag ansöka om och få igenom sjukersättning nu skulle jag troligen hamna på lägstanivån och alltså troligen sabba min möjlighet till en hyfsad inkomst för resten av mitt liv.

Det stora problemet är väl bara det att de flesta jag känner inte direkt enbart vill ha en fest eller umgänge hemma hos någon hela kvällen. I princip varenda gång ska det ganska snart dras ut och röjas på stan och krogen, även om man sitter och har det jättetrevligt hemma hos någon. Har liksom jätteproblem att övertala folk att sitta och ha en sällskapspelskväll. När folk ska dra iväg till offentliga platser brukar jag nuförtiden dra hem vid det läget istället för att följa med och vantrivas och dricka alldeles för mycket alkohol.

På frågan om vad jag gör på fritiden brukar jag svara saker som att jag försöker träna och hålla mig i form, försöker lära mig om intressanta saker, ha intressanta diskussioner eller hitta på saker att göra tillsammans med vänner när det dyker upp möjligheter för det.

Fast det bästa hade ju varit att hitta en partner som man kan umgås ofta och regelbundet med på tu man hand samt evenutellt några vänner som fungerar ungefär som en själv socialt så att man kan få umgås på ett sätt man trivs med och slipper vara ofrivilligt ensam så ofta. Visst att det kan vara lugnt och trevligt att vara själv i perioder, men att umgås med intressanta människor vill man ju göra ibland också. Fast är det kallprat och ytligt umgänge skippar jag nog hellre det sociala helt då jag känner mig väldigt ensam även bland folk i det sammanhanget vilket är en ännu värre känsla än ensamhet när man är själv.

Jo, folk verkar ju allmänt tycka att det är så väldigt viktigt att vara populär och lyckad i omgivningens ögon nuförtiden och händer det inte massa häftiga saker runt dem hela tiden är livet knappt värt att leva längre.

Då är det ju inte lätt att själv vara och även leta efter de personer som inte är såna. Själv bryr jag mig inte om hur lyckad andra anser att jag är sålänge jag själv tycker att jag lever ett liv jag kan stå för moraliskt sätt och trivs med. Dessutom tycker jag om när det är lugnt och harmoniskt i omgivningen och det som gör att jag känner mig som mest levande är när jag lär mig något nytt som mer eller mindre vrider upp och ner på min nuvarande bild av verkligheten.

Älskar också att ha myskvällar, fast jag gillar väl i och för sig när det är väldigt mycket fysisk närhet samt sex i förhållandet. Behöver dock vara ifred och få egentid när jag ska vara fokuserad på något eget då jag är väldigt lättdistraherad och intryckskänslig.