autism/aspberger utredning vuxen

Hej fick min Aspbergers diagnos som vuxen ( vid 24-25 års ålder) är nu 31 och jag är jäkligt glad att jag fick göra en utredning nu i efterhand har hjälp mig enormt för nu vet jag varför jag gör och beter mig som jag gör rekommenderar dig starkt att göra utredningen och sen borde du följa bloggaren Joanna Halvardsson som har Aspbergers

Fick min diagnos för några få år sedan och är strax över 30. Hade inte egentligen tänkt så mycket på att jag skulle ha asperger innan utan gjorde mest utredningen då jag är väldigt känslig för intryck och har svårt att koncentrera mig bland folk eller i stökiga miljöer. Visste väl i och för sig att jag brukar tänka och fungera lite annorlunda än andra vad människor överlag gör, men hade ju inte tänkt mig något inom autismspektrat.

Efter diagnosen har jag dock läst om många saker gällande hur jag fungerar som jag inte visste om var vanligt vid diagnoser inom autismspektrat och som jag trodde var lika för alla andra människor omkring mig. På så sätt har diagnosen hjälpt mig att upptäcka saker som är lite udda i mitt liv, men jag visste ju redan innan att jag fungerar som jag gör. Skillnaden är väl att jag tidigare inte visste att andra människor överlag fungerade annorlunda än mig i vissa avseenden eller har mycket lättare för vissa aspekter av livet.

I det stora hela gör ju inte en diagnos så mycket till eller från. Man kan ju få praktik eller lönebidrag direkt (om man behöver anppasningar på arbetsplatsen) via arbetsförmedlingen utifrån diagnosen och skulle man behöva boendestödjare som kommer hem till ens bostad ibland (vill själv inte ha det) för att hjälpa en att ta tag i saker så kan man ansöka om detta via kommunen. Klarar man inte av ett vanligt jobb har man ju rätt till "daglig verksamhet", men det är ju generellt mycket bättre att jobba så att man får en riktig lön och de verksamheterna brukar dessutom ofta vara anpassade efter folk med nedsatt intellektuell förmåga och inte stimulerande för fem öre som jag förstått det på många som haft det.

Förstår precis vad du menar gällande att ha svårt för det sociala på arbetsplatsen. Avskyr ytligt social umgänge (kallprat) och socialt umgänge med fler än några få människor inblande vilket det oftast brukar vara med kollegor.

Då tycker jag det är mycket lättare gällande umgänge med en person i taget där man faktiskt har ett syfte med interaktionen. Är själv utbildad socionom och jobbar inom socialt arbete och tycker snarare att det är lättare med det sociala i sådana sammanhang än på en "vanlig arbetsplats" där inte jobbet egentligen har något med andra människor att göra.

Mitt största problem är dock att få energin att att räcka till för både jobb och privatliv då det mesta slukar mer energi än för vanliga människor.

Jag fick min asperger diagnos för några månader sen och jag är 31 år. Jag fick stå i kö för utredning i 1 år sen tog min utredning några veckor. Jag utreddes av en neuropsykolog på vuxenhabiliteringen och det ställdes en massa frågor, gjordes tester och jag fick lösa uppgifter. Det gjordes även intervjuer med min mamma då det ställdes frågor om min barndom och uppväxt. 

För mig har det varit en lättnad att få svar på varför det sociala aldrig funkat för. Varför jag har stora problem med det sociala, svårt med sociala koder och varför jag alltid känt mig udda. Att vara bland folk tar mycket energi från mig, Har ångestproblematik för att det sociala blir för svårt och jobbigt för mig.

Jag har erbjudits boendestöd men känner inget behov av det. Har fått SIUS stöd, särskilt introduktions och uppföljningsstöd. Jag har ansökt om sjukersättning på 50% och väntar nu på besked om jag blir beviljad. 

Nu är jag arbetslös och tycker det är jätteskönt att bara vara hemma i mitt och min fästmans hus som ligger i skogen. Mår bäst hemma och att vara i skogen med vår hund. Känner ångest och oro inför att ge mig ut i arbetslivet igen men funka inte ekonomiskt att bara vara hemma.

I maj börjar jag praktisera på Samhall på 50% som städare och eventuellt kommer jag får sommarjobb där. Jag har jobbat på Samhall innan och trivdes där. Det är den första arbetsplats där jag känner mig accepterad och respekterad fast jag är udda och tystlåten. 

Jag drömmer om att jobba med djur för jag trivs bättre bland djur än bland människor. Drömmer även om att bli författare för jag har alltid gillat att skriva. 

Jo, precis! Även sociala aktiviteter som man faktiskt tycker om att göra tar ju nästan lika mycket energi som arbetet. I och för sig trivs jag inte på större fester, krogen eller liknande på fritiden heller och måste dricka stora mängder alkohol för att döva intrycken lite om jag ska stå ut på sådana ställen en längre stund. Däremot älskar jag umgänge i mindre grupper där man gör något (spelar sällskapsspel eller dylikt) eller kan ha riktigt djupa samtal om meningsfulla ämnen.

Det stora problemet är ju att man nästan måste bege sig till mötesplatser med mycket folk om man ska kunna lära känna nya personer som man trivs att umgås med eller kunna träffa en potentiell partner. Som det är nu blir jag ju väldigt lätt isolerad eftersom jag vägra supa skallen av mig och vistas i otrevliga miljöer som dränerar alla mina energireserver flera dagar i månaden bara för att kunna träffa nån enstaka intressant människa någon gång ibland. Gällande partner vill jag ju dessutom träffa en kvinna som inte heller gillar att vara allmänt ytligt hypersocial eller vistas i folksamlingar hela tiden och då är väl inte offentliga mötesplatser så lyckade för att träffa en sådan person på.

Det stora problemet är väl bara det att de flesta jag känner inte direkt enbart vill ha en fest eller umgänge hemma hos någon hela kvällen. I princip varenda gång ska det ganska snart dras ut och röjas på stan och krogen, även om man sitter och har det jättetrevligt hemma hos någon. Har liksom jätteproblem att övertala folk att sitta och ha en sällskapspelskväll. När folk ska dra iväg till offentliga platser brukar jag nuförtiden dra hem vid det läget istället för att följa med och vantrivas och dricka alldeles för mycket alkohol.

På frågan om vad jag gör på fritiden brukar jag svara saker som att jag försöker träna och hålla mig i form, försöker lära mig om intressanta saker, ha intressanta diskussioner eller hitta på saker att göra tillsammans med vänner när det dyker upp möjligheter för det.

Fast det bästa hade ju varit att hitta en partner som man kan umgås ofta och regelbundet med på tu man hand samt evenutellt några vänner som fungerar ungefär som en själv socialt så att man kan få umgås på ett sätt man trivs med och slipper vara ofrivilligt ensam så ofta. Visst att det kan vara lugnt och trevligt att vara själv i perioder, men att umgås med intressanta människor vill man ju göra ibland också. Fast är det kallprat och ytligt umgänge skippar jag nog hellre det sociala helt då jag känner mig väldigt ensam även bland folk i det sammanhanget vilket är en ännu värre känsla än ensamhet när man är själv.

Jag är snart 30 år och fick min diagnos för 2 veckor sedan.

Trots påtryckningar från både mig, min behandlare och min läkare vid flera tillfällen så drog tiden ut och jag fick stå i kön för utredning i 1 år.

Sen har jag träffat psykologen för intervjuer och olika praktiska test ca 7-8 gånger. De har även träffat min behandlare, mamma och partner och intervjuat de.

Jag har haft livslånga sociala mindre problem, och sedan jag var 14 varit deprimerad och haft ätstörningar till och från fram till nuläget. Har gått i terapi och haft samtalskontaker sedan 15 år tillbaka och ingenting har hjälpt mig nå vidare. Har även ätit alla möjliga olika mediciner och fått ECT, men inte heller det har gett någon effekt.

Att asperger skulle vara grunden till tyngden jag burit på hela mitt liv trodde jag aldrig! När utredaren sa att det var det de kommit fram till blev jag chockad.

Men ju mer jag läser om det (läs: kvinnor med asperger) desto mer faller bitarna på plats. Jag börjar smått acceptera, och börjar känna någon slags lättnad och en hel del förståelse över så många delar i mitt liv. Bara det att ingen "vanlig" behandling (KBT t.ex.) hjälpt mig, hur mycket jag än kämpat och nött, kan ha sin förklaring?

Jag har fått veta att symtomen på asperger skiljer sig ibland ganska mycket mellan könen, och därför har jag valt att läsa så mycket som möjligt (finns inte så mycket på svenska dock) om just kvinnornas symtom, och DÄR kan jag hitta mig själv.

Än har vi inte börjat prata om hur vi ska gå vidare med detta, men jag hoppas på någon slags anpassad behandling framöver.

Lycka till!  

Vilken intressant tråd. Är i liknande situation, fast jag har gjort en utredning för några år sedan med resultatet: "Har aspergerliknande symtom men uppfyller inte kriterierna för sådan diagnos". De tog dock så mycket hänsyn till en separation jag genomgick, har fortfarande kvar samma problem, så ska ev få göra en förnyad utredning. Fast å andra sidan kommer jag  beviljas hel sjukersättning utan diagnosen, verkar räcka som det är. Jag känner bara att det är något som saknas, har svår social fobi och fobisk personlighetsstörning. Googlar man på det så liknar de asperger, förvirrande. De här diagnoserna är jättejobbiga att ha, lider med er andra här. Vad starka vi ändå verkar vara som orkar skriva om det, styrkekramar till oss alla!

Intressant att läsa om er som fått diagnosen i vuxen ålder. Ett lite annat perspektiv än mitt, som fick diagnosen som 6-åring.

Stöd? Tja, en del. Tyvärr dock inte av de jag behövde mest, men det är en annan historia. Skolan var ju väldigt annorlunda för mig än för jämnåriga. Men framför allt, tror jag, har jag sluppit känna mig förvirrad på samma sätt som du och andra. Jag VISSTE ju att jag var en alien i sociala sammanhang och framför allt visste jag VARFÖR, och det var ok, mina kompisar fattade och hade något att förhålla sig till. Jag var inte konstig, jag hade asperger, liksom. De tyckte inte att det var konstigare än att ha en kompis med någon kronisk, fysisk sjukdom. "Idag har vi inte gjort så mycket i skolan, då orkar Aniiee hänga med ut/idag har vi gjort mycket i skolan, då orkar Aniiee inte hänga med ut, men kanske hon orkar göra något hemma, men kanske inte och det är ok, vi ses igen i morgon i skolan."

Som vanligt när jag får såna där frågor så svävar jag ut och skriver osammanhängande och svarar förmodligen inte på vad du frågar =) (ett till asperger-drag hos mig, det är en slags låsning. Om du frågar mig 100 frågor om franska revolutionen så kan jag svara, men om du ber mig redogöra för franska revolutionen så kommer inget bra svar, trots att jag kan egentligen). Men vill du veta något så ställ gärna så precisa frågor du kan, så svarar jag på de =) Det är bättre (för mig) om du stället 100 små frågor än en stor.

Haha, jag vet hur det känns! "Vad ska man fråga, då? Hur ska man fråga för att inte missuppfattas?" =P

Jag gick i vanlig klass, först i en vanlig svensson-alla--ska-vara-med-ingen-får-vara-duktig-på-något-skola här i sverige, vilket var URTRÅKIGT och man kan knappast säga att jag var världens snällaste, för jag var så understimulerad. Sen i vanlig klass i internationell skola i Kyoto (dit vi flyttade när jag var 9) och sedan i motsvarigheten till svensk kommunal skola i Tokyo (alltså... japansk "kommunal" skola), vilket var mycket bättre, eftersom de inte är rädda för duktiga elever i Japan. Där fick jag material anpassad till mig, så jag slapp vara understimulerad. Varje ämne var anpassat för sig, så jag läste till exempel gymnasiematte när jag var 11, men motsvarigheten till svenska SO för samma årskurs som jag faktiskt var gammal. Fysiskt gick jag med barn i min egen ålder, men jag hade extralärare som dels gick igenom vad jag skulle göra, dels såg till att jag faktiskt gjorde det (I am the queen of procrastination ) Matematik och språk (3 stycken) var "mina" ämnen, men jag hade inte mycket intresse för mer praktiska "slöjd"ämnen, så där var det mest bare minimum, med undantag för matlagning/hemkunskap/home economics. 

Mina föräldrar (eller, rättare, min mamma) började misstänka att något var "konstigt" när jag var ungefär 4 år, då jag inte var så social som andra barn i min ålder, plus att jag läste på en väldigt avancerad nivå för min ålder (4 år och läste Utvandrareposet själv hemma hos mormor). Droppen för henne blev när jag räknade ut hennes skatt på lönen, 5 år gammal. Eller rättare, jag satt med när hon gick igenom räkningarna en dag, och sa "Mamma, det står fel, det ska bli ABC inte XYZ" (minns inte exakt). Det plus att jag var "för snäll" gjorde att min mamma ville ha råd. Jag vet inte riktigt hur mina föräldrar såg på diagnosen, förmodligen ganska pragmatiskt. De förstod nog att det skulle bli svårt i vissa aspekter, jag vet att min mamma var orolig för att jag inte hade/skulle få några vänner, men jag hade ju andra styrkor istället. Mina föräldrar var båda synskadade (pappa var helt blind, mamma såg lite), och pappa hade även dyslexi, så de var vana vid att träffa på problem och hitta lösningar.

Som ung tonåring var jag rabiat! Festade inte så mycket, men umgicks definitivt i fel kretsar, jobbade som... ska vi kalla det "barndejt", för att göra det enkelt (inget sex, bara vara söt), slarvade med skolan, och hade mig. Det var nog min ventil, jag hade ganska taskiga hemförhållanden, vacker och rik fasad till trots, men det har mindre med aspergern att göra och mer med resten av livet. Saker hände som fick resten av livet på rättare köl igen när jag var ungefär 15. Som äldre tonåring så festade jag inget alls, utom vid väldigt väl valda tillfällen, och då alltid utan alkohol eller droger. Dock var jag ute mycket, vi bodde i Harajuku-delen av Shibuya, vilket är en väääääldigt speciell och udda stadsdel med väldigt speciell kultur och speciellt ungdomskultur. Men mellan skola, deltidsjobb och att ta hand om min familj så hann jag inte så mycket av det heller. Plus att jag varje kväll var så socialt utmattad att jag inte orkade mycket mer än mata hundar och ungar och sedan krypa ner i sängen och gråta en skvätt.

Jag ska svara på de sista frågorna om ett par timmar, nu ska jag ta en promenad med hundarna och sedan sköta om lite sysslor innan jag fortsätter =)

En kort beskrivning av diagnosen fobisk personlighetsstörning:

sv.wikipedia.org/wiki/Fobisk_personlighetsstörning

Fick själv diagnosen för 4 år sedan. Dock har jag ofta undrat om det inte är någon autism/asperger diagnos jag borde ha istället. Det känns ibland som att jag saknar något som andra har.

För några månader sedan kom jag faktiskt till psykiatrin för eventuell utredning. Den första psykiatrikern jag träffade tyckte att det möjligen kunde vara värt med en utredning för autism, men när jag träffade överläkaren en månad senare så tyckte hon inte att det var nödvändigt att gå vidare med utredningen. När jag berättade om min ursprungliga diagnos så höll hon inte med om den alls. Så enligt psykiatrin har jag ingen diagnos alls numera.

Själv vet jag inte riktigt vad jag skall tro. Som jag skrev så känns det ibland som att jag saknar något som andra verkar ha, en slags grundläggande förmåga att lösa problem och få saker att hända. Känns ofta som att jag saknar kontroll över mitt liv. Har också haft svårt med det sociala, även om det faktiskt blivit mycket bättre på sistone. Sedan jag började träna på det sociala och våga vara mer mig själv så har min sociala förmåga ökat markant. Kanske är det bara en träningsfråga? Det är klart, drar man sig undan och lever isolerat och begränsat så tappar man ju mycket av förmågan att umgås och att ta tag i och lösa problem som uppstår. Jag hoppas att det är så, för då finns det ju hopp!

Förhoppningsvis vet de vad de gör, och kommer inte ihåg hur jag svarade. Men de ser säkert igenom den fasaden. Väntar, väntar själv på att få göra en förnyad utredning, kan bli svårt. Fattar inte varför, har ny läkare som också trycker på.