Hon kallar min dotter för sin "bonusdotter" och kallar sig själv för "extramamma".

Antingen har hon inte alla hästar i kanoten, eller så gör hon det för att jäklas.

Hade jag haft egna barn, eller velat skaffa. Då hade jag varit rejält skeptisk till att flytta ihop med en kille som bara hade så lite och övervakat umgänge med sitt tidigare barn. För precis som du skriver måste han gjort något rejält dåligt.

Om polisen också är involverad, så ligger det mycket, mycket mer bakom än att han bara är lite "efterbliven". 
Jag hade nog dragit öronen åt mig om jag varit hans nya. Hoppas att han inte skadar något barn i alla fall, för de kan ju inte själva välja om de vill leva med honom eller inte.

Ts skrev att han hade en fyllefest med dottern närvarande där polis blev tillkallad.
Omdömeslös mao.

Jag håller med dig. Sitt ofödda barn känner man i magen när det rör sig osv. Det är genetiskt betingat att man älskar det.

Men jag förstår inte hur man kan älska en person man aldrig träffat.
Visst kan man träffa en partner via nätet, men ofta är det ju en drömbild man skapar då, vilken inte stämmer speciellt bra med verkligheten. I vissa fall så finner dom varann även i verkligheten, men då ligger det oftast långa djupa konversationer bakom.
Har man verkligen så långa djupa konversationer med partnerns barn man aldrig träffat, tillräckligt för att man ska älska dem?

Jag kan köpa att man ser bilder och tycker barnet är gulligt. Jag kan även köpa att man pratat via fb eller mail, och kan tycka barnet verkar ok.
Men att säga att man älskar det, verkar som ett spel för gallerierna.

Jag tror att dom älskar tanken på att dom ska få ett barn, att dom ska bli föräldrar.
Sen själva barnet när dom har det i sina armar. 
Jag hade inte blivit helt förvånad om det tar längre tid att på allvar börja älska ett äldre adoptivbarn, eftersom det har en större personlig integritet och man behöver lära känna det lite.

Sen tror jag att det kan finnas mörka baksidor i adoptivgruppen också, föräldrar som aldrig finner kärleken till barnet. Men det är precis som i styvfamiljen tabu att prata om. Kanske tom ännu mer tabu, eftersom man då är barnet familj och enda fasta punkt. Jag undrar om inte trycket utifrån att man ska älska barnet är väldigt stort.

Vi har ju träffats på här i forumen rätt mycket. Jag hade ändå tyckt att det varit lite udda om du skrivit att du älskar mig.
Hade vi träffats i verkligheten hade jag däremot förstått dig till fullo.