Mår ni efter er abort
Hej!
Jag gjorde abort för några veckor sedan och jag var i vecka 7 så det blev medicinsk. Jag är 22 år och min sambo 23 år...Vi vill båda studera vidare på universitetet och ska söka in om ett år och därför kändes det inte lägligt nu med barn..Det är ju så dyrt med barn och csn kommer man inte långt på plus att vi inte ens vet om vi kommer plugga på samma ort beroende av vart vi blir antagna. Dessutom har vi båda två adhd och har det lite svårt med det och att plugga med barn skulle nog bli svårare för oss än andra tror jag. Jag äter också medicin för adhd som jag började nyligen med som funkar jätte bra och det skulle kännas jobbigt att avbryta det när jag hittat något som funkar. Sedan är jag väldigt bestämd med att jag vill att mina barn ska växa upp med föräldrar som är tillsammans då mina föräldrar separerade när jag var 3 år vilket jag tagit skada av kan jag se nu. Jag skulle heller inte vilja ha mina barn bara halva tiden så därför måste förhållandet kännas hundra vilket det inte riktigt har gjort mellan mig och sambon det senaste. Vi har bråkat mycket och slutet har varit nära många gånger det senaste året. Så allt detta ledde till beslutet att göra abort.
Men det känns ändå skit och jag tänker ibland att vi har ju ändå varit tillsammans i snart 6 år jag och sambon och vi kanske skulle ha klarat av det? Dessutom bor vi i en 3a som inte är allt för dyr så det kanske skulle ha löst sig ändå?
Men nu är det som det är.,...Vi får stå vid vårat beslut och tänka att vi gjorde rätt annars blir det för jobbigt...men svårt är det och särskilt när detta är andra aborten vi gör(blev gravid för 5 år sedan ) då var vi ju dock väldigt unga men fan att det skulle ske igen, så dumt....! Men nu har jag iallafall satt in en spiral så nu kommer det inte ske igen....
Idag har det varit jobbigt för min kollega har en liten 6-månaders hemma och hennes lycka och berättelser om den lilla godingen gjorde lite ont i mitt hjärta.
Och nu kom det bebisskrik på tv också..,det är bebisar överallt verkar det som.
Men nu är det som det är som sagt. Jag tror att det var rätt beslut ändå, min första reaktion när jag fick beskedet om att jag var gravid var "nej, inte nu".,, är nog inte redo.
Jag är ju ung och har tid på mig, det är inte försent. En dag kommer det nog och då kommer jag/vi vara redo! Men kommer nog alltid att se tillbaka på detta med sorg och undran.
Kram till er som gått igenom samma sak, vi är inte ensamma iallafall!