Lämna eller stanna? spelmissbruk

Tack för era svar. jag tänker detsamma som ni skrivit, han måste själv vilja sluta spela. I dagens läge är det knapp märkbart för han förutom en väldigt och arg och ledsen sambo. Mat finns i kylen, räkningarna betalas, datorn står på bordet, bilen (som jag köpt och betalar allt för) står på parkeringen. Som det känns för mig så lever han på mig. Han tjänar väldigt bra trots detta så måste han alltid låna pengar från sitt sparkonto som jag har på min bank för tandläkaren, bensin, nya kläder osv.

Åh jag kokar av ilska och besvikelse att jag träffade en sån här människa som jag dessutom skaffa barn med.

Usch jag vill så gärna att han själv ska ta tag i detta, men inser hur mörkt det ser ut eftersom det blir spel varannan/var tredje månad, som jag vet om. Jag vill inte bli ensamstående igen, och nu med två barn. Vi har nyligen flyttat till större lägenhet, som jag turligt nog äger.

Jag börjar kanske inse att det är som du säger ex missbrukare att det inte finns någonting som får han att sluta, förutom han själv.

En annan tung sak i allt detta är att jag försöker dölja detta problem till varje pris och därför är det så otroligt energikrävande hela grejen.

Vänner, familj ja för alla helt enkelt. Känner mig så himla korkad som inte insåg vidden av det här innan jag blev gravid.

Varje gång jag ens tar upp detta så blir han vansinnigt på mig, tycker att jag tjatar och kontrollerar honom. ALLTID är det fel tillfälle att diskutera sakeN. Och en gång när jag blev ledsen över allt och grinade som ett litet barn blev han arg. Han förstår liksom inte att han sårar mig hela tiden, eller så bryr han sig inte. Att han är opålitlig är mitt uttryck. jag har ångest och oroskänslor mest hela tiden och det är så tufft att ta ett beslut att avsluta detta. Jag hoppas så det kan bli bättre för jag vill inte leva ensam med två små barn, är rädd att jag inte kommer fixa de.

Oja känner mig oerhört ensam ibland. Hans föräldrar vet om allt men dom är väl oxå rätt trött på detta efter alla år. Han berättade för mig att han har försökt ta sms lån osv men det går ju inte pga KF. Han brukar låna pengar sista veckorna innan lön av kompisar, arbetskollegor och sina föräldra, bakom min rygg. Han tycker att jag borde vara nöjd om han betalar räkningarna och mat och vad han gör för sina övriga kronor ska jag inte bry mig om. Han vägrar ge mig kontrollen över hans ekonomi, då flyttar han hellre säger han.

Jag slits mellan att kämpa och ge han en chans till, har så svårt att ge upp hoppet. Tyvärr vet jag inte om jag någonsin kan lita på honom. Han har.gjort för mycket. Sedan är det uppenbart för mig att vi har väldigt olika syn på pengar.

Jag förstår din tanke kring att jag har kontrollen över ekonomin. Det kommer skapa mer konflikter, dessutom blir det svårare för honom att spela och han kommer bli arg.

Vi är inte gifta, jag äger boendet, bilen, ja allt.

Jag har i princip bestämt mig för att lämna, nu ska jag bara få han att förstå att jag menar allvar. Har hotat med detta så många gånger men alltid gett han en till chans.

Fick hans bankdosa idag. Han pratade länge om att det är slut spelat nu, jag får kolla hans framtida kontouppgifter. Däremot vill han inte prata om det som varit, vill börja om på nytt. Han ska gå behandling när det finns tid. Sedan berättade han att han spelat bort allt och måste låna för att kunna ta sig till jobbet. Jag blir helt matt, nu vill han verkligen enligt honom själv sluta men ändå spelade han igår. Trots att jag sagt att jag vill separera senaste dagarna så spelar han.

Det enda denna relation ger mig är sällskap och hjälp i hemmet och med barnen. Han sa även att om han flyttar så kommer han må så dåligt att han inte kommer kunna ta hand om våran son. Så om jag avslutar rrelationen förlorar min lilla pojke sin far, förjävligt att han lägger det på mig. Att han inte kan vara en bra pappa om han inte får bo kvar här.

Ja visst om det varit så enkelt att bara sparka ut han, men vi har ett barn tillsammans. Och skulle han nu flytta till sina föräldrar bor vi inte i samma stad längre. Är ju inte bara att jag förlorar min sambo som jag en gång i tiden var kär i utan sonen förlorar ju kanske sin pappa oxå. Men visst jag kanske håller för krampaktigt i den här relationen och skulle avslutat den för längesen, men man hoppas ju alltid att den mannen man föll för finns kvar och drömmen om ett tryggt familjeliv inte kommer raseras. Även om jag sakta börjar inse att jag måste ta en obekvämt och smärtsamt beslut snart. Ska på samtal för anhörig till beroende om ett tag och det känns som.ett steg i rätt riktning.

På något konstigt sätt så känner jag att jag måste gjort allt för att undvika en separation, ge han för många chanser, låta han genomföra behandling om han nu gör det osv. samtalet är ju oxå ett stöd för mig att ta ett slutgiltigt beslut att lämna. Att jag inte kan hjälpa honom samt för att förstå problematiken för detta Beroende.

Att vara ensamstående vet jag exakt vad det innebär då jag varit det tidigare, trodde väl aldrig att jag skulle hamna där igeN. Det är en stor sorg och ångest kring detta.

Men det kommer bli en seperation, frågan är bara när...

Jag har varit på samtal och det var så bra. Fick indirekt rådet att lämna relationen men såklart mitt beslut. Vi ska fortsätta ses under ett tag.

Grejen nu är att min sambo är så säker att han slutat för gott, det blir inget mer spelande. Han går i behandling 1 gång i veckan och säger att han känner sig mer klar i tankarna nu när han slutat...

Jag däremot lever kvar i känslan att jag känner mig lurad och litar ej på honom. Han har gjort så mkt saker bakom min rygg att jag inte vet om jag någonsin kan bli kär igen. Jag blir arg på honom för att han nu är såå positiv och kärvänlig när jag inte kan släppa allt han gjort, han vill bara glömma det som varit och gå vidare. Men jag och vi lever ju med konsekvenserna av hans agerande för många år framöver. Han är en bromskloss för mina drömmar om resor, upplevelser och renovering. Allt måste liksom läggas på hans skulder. Nu har han varit spelfri en vecka. Han har tidigare i livet haft uppehåll från spelande flera månader men alltid fallit ditt igen av olika orsaker. Han haR spelat mer eller mindre i drygt 20 år... Jag undrar om han verkligen vill och kan sluta helt.

Ibland övervinner kärleken, bara man kämpar för den. Vi är idag gifta, lyckliga (nåja inte på ett överdrivet filmiskt sätt men ändå). Men oj vad vi kämpat med detta. Det har varit några rejäla gupp på vägen men min man slutade faktiskt och spela och idag är det jag som har huvudansvaret för pengar men vi har gemensamma sparkontot osv. Har blivit några mindre återfall för mannen när det dykt upp oväntade saker (typ tandläkare) och där har vi fått jobbat mycket med våran kommunikation och öppenhet. Men skulderna till kronofogden är iaf borta.