Vill inte vara ifrån min son, ångest att börja jobba/lämna på förskola

Tycker det låter själviskt att isolera sitt barn bara för att man själv vill vara runt hela tiden. Har du tänkt på hur det blir när han blir äldre? En dag måste han stå på egna ben, och du förbereder honom inte på någonting låter det som (ja, jag läste åldern, men ditt beteende är extremt och låter du honom inte göra någonting utöver det vanliga nu lär det bli ännu svårare att släppa taget senare).

Hej TS!

Förstår att det kan vara jobbigt som förälder att lämna ifrån sig sitt barn. Jag jobbar själv på förskola och får inskolningar där barn (och även föräldrarna) kan bli ledsna. Det du kan göra är att när inskolningen börjar, låt han vara med gruppen, leka osv så som han vill (du är ju fortfarande med men kan bli enklare om han hinner skapa kontakt med andra barn eller pedagoger) det är oftast dom som är med föräldrarna konstant på inskolningen som blir lite ledsna - vilket är fullt normalt! Oftast blir barnen lite ledsna när föräldrarna eller någon annan som lämnar går, Men är bara att försöka gå och så sköter pedagoger det ledsna barnet.

Tycker du att det är jättejobbigt så kan du fråga om du kan få vara med en extra dag för att skola in ditt barn. Du kan även ringa och checka läget efter någon timma och kolla om ditt barn lugnat sig.

Hade en förälder som verkligen grät när hon lämnade sitt barn. Tröstade henne och självklart förstår man att det är jättejobbigt ibörjan, sa till henne att hon fick ringa när hon ville och det gjorde hon.

Hon blev tillslut lugn när hon såg att barnet faktiskt hade det bra - trots känslosamma lämningar, och blev lugn själv vilket gjorde barnet lugnare också!

Så var inte orolig. Din son kommer att må bra på förskolan. Träffa nya kompisar, få lite "kompis" tid. Det kommer gå jättebra även om det känns i början bara att säga till pedagogerna hur du känner!

Tänk också på att DU själv kan komma tycka det ÄR skönt med lite egentid även om du är på jobbet.

Jag kände samma sak när min äldsta var i den åldern. Jag började ändå jobba, men efter 3 månader sade jag upp mig (det var ändå inget fast jobb) och var hemma i stället. Efter det ströjobbade jag i ett par år, medan maken var föräldraledig och sedan satsade jag på att vara hemmamamma. Barnen har varit hemma till 6 år, och det har jag aldrig ångrat. Alla i familjen har mått bra av det.

Var får du det i från, att ett barn som inte går på dagis är isolerat? Jag tycker snarare det är tvärtom. Dagisbarn tillbringar barndomen i en "sluten verkstad" medan hemmabarnen har hela världen att vara i.

"Hela världen?" TS skrev att hon aldrig varit ifrån sin son, att hon till och med funderar på att sluta jobba för att hon inte vill lämna sig ifrån honom? På ett dagis får man lära sig respekt gentemot andra (i viss grad), att lösa konflikter och utvecklas tillsammans med andra barn i samma ålder. Att hon skriver att han är väldigt mammig är också ett tecken på extremism.

Ett barn upptäcker världen bättre med sin mamma än med en dagisfröken. Dagisbarnet sitter inne i en isolerad lokal medan hemmabarnet tillsammans med sin förälder kan röra sig fritt.

En 1½-åring som inte är mammig eller pappig skulle jag oroa mig för. Det hör liksom till åldern att vara det. Självständighet är inte önskvärt hos ett barn som inte klarar sig själv ens lite ännu.

Jag kände samma sak. Jag skolade dock in mitt barn då barnet var cirka 1,5 år. Det var en föräldraaktiv inskolning på tre dagar. Den tredje dagen, när jag anlände till förskolan på morgonen för att meddela att jag ville ha en förlängd inskolning, så möttes jag av föräldrar som storbölade på väg ut från trapphuset. Väl inne på förskolan möttes jag av en drös ungar som bara satt och storgrät. Där och då bestämde jag mig för att 1,5 år var alldeles för tidigt!

Jag gjorde ett ytterligare till inskolning då barnet var kring 2,5 år. Det var en inskolning på två veckor. Dock var det en alldeles för usel personalstyrka på den förskolan, så jag skippade även den.

Vid ungefär 3,5 år skolade jag in barnet på riktigt. Då hade dessutom mitt barn själv frågat om förskola (då barnet har vänner som pratar om sina förskolor). Och DÅ kände jag att barnet var redo! Då nyfikenheten tagit barnet dit.

Mitt råd till dig är att om du har lust och möjlighet att vara hemma med ditt barn, så var det!

HAHAHAHAHAHA!

Förstår dig ts! Har du möjlighet att lösa detta och stanna hemma längre så gööört :)

Min son är snart två år och den här tiden kommer aldrig tillbaka! Vi åker mycket till öppna förskolan 9h varje vecka, leker med massa andra barn och vuxna, hittar på så otroligt mycket kul och därför tycker jag vissa kommentarer innan här är helt tokiga!!!:) isolerad av att vara med sin mamma? (Personen verkar anta att ts och barnet bara är ensamma hela dygnet hemma utan att se andra människor eller uppleva andra miljöer). Extremism att vara mammig? Allt folk tror och säger :) Man kan ju, om man vill, läsa lite om barns utveckling innan man skriver! :p