Stora familjer 5 barn> se hit!

Jag har aldrig tvivlat på antalet barn. Däremot har det hänt då och då att jag tvivlat på valet av man. Det visade sig med åren att han kanske var mer intresserad av att tillverka barnen än att faktiskt ta hand om dem.

Ne jag har aldrig tvekat på antal barn :)

Vi har inte "skaffat" våra barn (har fem, är gravid med nr sex), vi har fått dem (vi är uppenbarligen väldigt fertila och blivit med barn trots olika preventivmedel). Den ende som varit planerad är förste, resten har varit mer "hoppsan", men de yngre är såklart precis lika välkomna och älskade.

Det finns för- och nackdelar med alla typer av familjestorlekar. Jag vet att många är rädda för att inte orka eller hinna med många barn, men man både orkar och hinner. Man måste bara lära sig att prioritera, vilket kan vara svårt i dagens egocentriska samhälle.

Vi har 7 barn varav en gick bort vid 3 års ålder.

Det första barnet var planerat och likaså fyran. När fyran gick bort så blev det ett tomrum inom familjen och vi började kämpa för att få ännu ett barn så nummer fem är planerad och kämpade ett bra tag för att få henne, efter feman så kom två oplanerade relativt tätt.

Vi är glada att vi är en stor familj, vi går igenom med och motgångar tillsammans och det gör oss starkare!

Jag börjar att bli väldigt sugen och nu när minstingen precis fyllt ett känns det lite som om antingen kör vi NU relativt snart innan livet med jobb drar igång igen eller så får vi avvakta så att jag hinner jobba ett tag emellan. Dock så kan jag känna att det hade varit skönt att kunna fortsätta vara hemma när det finns två små barn redan nu och slippa lämna dom långa dagar på dagis. Barnen växer så fort och jag vill ta vara på tiden med dom när dom är små, snart är dom stora och går i skolan som sina äldre syskon och vill inte veta av en. :-P

Mannen var tidigare helt anti tanken på ytterligare ett barn men har börjat att mjukna inför tanken. Det känns som om det största problemet egentligen ligger i var ytterligare ett barn skulle bo då vi inte har fler sovrum att tillgå, barnen har varsitt litet nu. Delar era barn rum och hur små/stora är dom?

Hos har vi haft upplägget att babyn har sovit med oss i sovrummet, de två närmast i ålder har delat rum och de större har haft varsina rum. När den yngsta var runt ett år gammal, så var det lite kris med att få rummen att räcka till, men då hade den äldsta studentlägenhet och var bara hemma på helgerna. Därför fick hon hålla tillgodo med en bäddsoffa i allrummet. Det kändes onödigt med eget rum, med tanke på att hon bara var här 4-5 dagar i månaden.

Vår äldste har ett eget rum (ombyggd klädkammare), och de andra delar två och två. Pojkarna (sex och tolv år) delar på ett, och de vill absolut fortsätta så. Tolvåringen har en loftsäng som lillebror inte kommer upp i, och däruppe kan han förvara lite egna grejer (den är extra bred med ett förvaringsutrymme på sidan) och dra sig undan lite om han skulle vilja.

Flickorna (12 mån och 10år) har det största sovrummet som vi delat av med en bokhylla, så att tioåringen får en helt egen vrå i alla fall.

Av våra barn är det bara den äldste som har ett behov av att kunna dra sig undan, de andra trivs med att dela.

Visst, vi skulle gärna flytta till ett större hus där alla barnen kan få egna rum (om de vill), men just nu är vår situation sådan att vi inte kan flytta.

Har precis plussat, det kom som en överraskning då vi lagt bebisplanerna på hyllan lite och börjat att tänka på ett liv med de fyra vi har. Det är inskolning på dagis om några veckor och jag har börjat att titta på nytt framtida jobb. Lite av en chock med andra ord och jag velar än hit än dit. Tyvärr så tänker jag allt för mycket på hur omgivningen kommer att reagera och velar nu över om jag ska skjuta upp inskolningen?? Och var ska den lille bo såsmåningom, barnens rum är små och det blir trångt att dela? Kommer man att orka, hinna med alla, vet ju att det kan vara lite körigt redan som det är nu och det är jag som drar det tyngsta lasset här hemma och med allt som gäller ungarna? Mannen har gjort klart för mig att han inte kommer att göra mer än vad han gör i dagsläget vilket inte är särskilt mycket om sanningen ska fram. Han driver eget och jobbar mycket.

Åhh, så mycket som snurrar just nu, har suttit i soffan och bölat en massa ikväll. Jäkla hormoner!!

Hur har det gått? :)

Det blev missfall här redan efter någon vecka så vi slapp att ta några beslut då men det finns ändå ett visst sug efter en liten till samtidigt som det finns en massa andra saker som jag också vill göra. Vi avvaktar och ser hur vi känner den kommande tiden.