Ja, jag är bara 36, och som jag känner nu vill jag inte ha barn alls. Om jag ändrar mig kommer jag givetvis att försöka, så länge jag är fertil. Och ja, jag är medveten om att det innebär att det kanske inte blir några barn. Det känns som ett bättre alternativ än att skaffa barn nu "för säkerhets skull", när jag inte känner att jag vill ha barn, alls.
TS: "Hur fan tänkte ni när väntade till 40+ med barn."
Svar: Med hjärnan istället för fittan och kuken. Ungefär som vettiga, ansvarstagande vuxna gör och inte småungar som ynglar av sig urskiljningslöst bara för att de är för unga för att köpa p-medel, är kåta för tillfället och vill ha en ny leksak eller rädda förhållandet eller binda killen till sig eller slippa arbeta eller slippa studera eller annan valfri korkad orsak.
Ha det gott vännen.
Vad menar du? Jag kan bara tolka det som att du tror att jag inte "kan" få barn eller inte har någon man att skaffa barn med, och försöker rättfärdiga det genom att låtsas att jag inte vill ha barn. Men så är det inte, och det vore onekligen ganska märkligt av dig att dra såna slutsatser av mitt inlägg, så det är möjligt att jag har missförstått dig. Berätta gärna.
Okej, det gick verkligen inte fram av att bara skriva "surt sa räven". Det är ju tråkigt att du anser att det måste vara något fel bara för att man inte vill ha barn. Som tur är behöver man inte göra allt som är "naturligt". Det är knappast naturligt att bo i hus, men det motsätter du dig inte att jag gör i alla fall?