SLITER SNART AV MIG HÅRET!! TIDIG TROTS?

Och var vi än är, om så inne på ett shoppingcenter så kan han bara springs iväg med all världens fart trots att det är massa okända människor överallt. Han bryr sig inte ens om vi följer med. Vi har till o med provat att gömma oss på lek o bus landet men han kollar bakåt sen springer han vidare. I köpcentrum måste man åka i rulltrapporna med honom för det tkr han är så kul men man får aldrig gå därifrån. Får han syn på rulltrappan då SKA han dit och han ska INTE därifrån. Han har till o med börjat kasta sig på golvet och börjat skrika ibland när vi lämnar på dagis trots att han älskar det. När vi sen ska hämta, då blir han galen för att han vill va kvar på dagis. Så fort något inte passar så bokstavligen KASTAR han sig hejdlöst på golvet/marken utan att ta emot sig sen rullar, sparkar, slår och skriker han. Ett tag nyligen i ca 2 v var den enda som fick lyfta honom hans pappa. INGEN ANNAN, Inte ens jag när han ramlade och gjorde sig illa. Försökte jag lyfta honom så blev han galen å slingrade å skrek osv. Det funkade bara om hans pappa inte va hemma.

Du har fått en liten vilding. De är skitjobbiga och urhärliga. Gör det enklare för er båda genom att ta bort alla prydnadssaker i barnhöjd, stänga dörrar och ev vända handtag så barn inte kan öppna osv. Allt för att minska antalet nej, låt bli under en dag. Maten vet jag inte, testa att mata. Eller ta undan när den kastas bort, han har ju tydligen ätit klart...

Men sen är det bara att nöta. Det kommer bli bättre, sen sämre, sen bättre osv tills han flyttar hemifrån. Min vilding är 3,5 år nu och för att vara hopplös är han tämligen väluppfostrad. När han är med andra är han jätteduktig medan vi föräldrar sliter vårt hår i förtvivlan många dagar. Men det blir långsamt bättre och han kommer nog bli en alldeles normalstörd vuxen småningom.

Känner igen delar av det du skriver! Har en vilding jag med, började vid 18 månader och har hållit i än. Är nu över 3 år. Det går i vågor men mkt trots och test och vilda hyss. Vi tänker att vi ska vara konsekventa & tydliga och sjukligt tålmodiga tids nog går det väl över tänker jag eller hoppas jag!

Vi har lärt oss att vara två vuxna på shoppingcenter samt att ha med vagn (med sele så man inte kan rymma). Tidigare hade vi även sele med gårem så han inte kunde sticka iväg. På stormarknader är det vagn som gäller. Nu med lillebror så två vagnar, en till bebis och varor, en till storebror.

Det har hänt mer än en gång att jag hivat upp ungen på axeln och gått ut. Som sagt, det blir långsamt bättre. Nu räcker det ofta med att förklara vad som bör hända och vad som sker om han inte gör som jag säger. Förklarar även att jag blir rädd och ledsen när han springer iväg osv.

Bäst går det när han får hjälpa till eller välja dvs vara delaktig. Samt mätt och inte trött... Vi lär oss allihop nåt nytt varje dag.

Att din son inte bryr sig om att ni försvinner har med åldern att göra. Min son brydde sig inte heller i den åldern men nu gör han det.

Väldigt mycket beror på vilken inställning man har till det hela. Om jag skriver om ditt inlägg:

*När han äter leker han med maten som de flesta 1-åringar, och jag hindrar honom inte från att kasta maten i golvet.
*Om jag tar hans mat blir han ledsen. Eftersom jag glömt spänna fast honom i matstolen, så ställer han sig upp också.
*När jag ger tillbaka maten, så blir han inte glad på en gång, utan då är han fortfarande ledsen och arg. Jag låter honom kasta maten i golvet.
*Han blir besviken och arg när jag hindrar honom från att göra sådant han tycker är roligt.
*Jag har lämnat ömtåliga prydnadssaker framme och blir förvånad när han rör dem. Ännu mer förvånad när de går sönder.
*Han har inte helt koll på vad som är tillåtet, och det kollar han ofta. Tyvärr är han inte tillräckligt gammal för att kunna hejda sina mer olämpliga impulser.
*Jag brukar låta honom slå mig och dra mig i håret, och han blir förvirrad när jag skäller på honom efteråt. Då måste han testa igen och igen.
*Han är väldigt duktig på det motoriska och klättrar mycket bättre än sina jämnåriga. Jag har inte hittat något bra och roligt ställe för honom att öva på, så han övar där han får chansen.
*Jag glömmer att stänga toadörren i bland. Det är inte kul, för han passar förstås på att gå på upptäcksfärd där inne.

Grymt bra skriver lövet2!!! Jag får hallelujah stämning. Vi behöver nog mer sånt här allihop! Mer av barnets perspektiv och verkliga agenda, mindre av vad vi ofta felaktigt antar.

Men snälla ts, han jävlas INTE! Så små barn är inte funtade så, alls.

Han testar dina gränser, till fullo. Var konsekvent och visa exakt vart de går!

Mellan ungefär 18-24mån har de ju en utv fas som är apdryg. Man får nöta nöta nöta!

Var förutseende och ställ undan allt som kan gå sönder, stäng alltid dörrar osv.

Och kan han inte sköta sig vid matbordet så får han helt enkelt gå från matbordet utan mat. Han lär sig! :)

Och ang när han slåss, så har vi nötit med att de ska klappa fint och visat hur man gör.

Har de fortsatt att försöka slåss så har jag satt ner barnet på golvet och envisats med att påpeka att det gör ont och att jag blir ledsen när hen slåss. Då får hen inte vara i min famn just då.

Till slut förstår de ju.

Lövet2 skrev väldigt bra!!! ;)

Självmordsvakt krävs för vissa 1-3-åringar. Och det kan vara alldeles ohemult uttröttande. Jag tror inte heller att föräldrar till barn som inte är så här intensiva riktigt förstår hur intensivt det är att behöva vara "på" varje vaken sekund. Sitta ner med en kopp kaffe var ju inte att tänka på! Min minsting kom tex på att hon garanterat kunde få någon att jaga henne om hon satte av i högsta fart mot en väg. Jag hade hjärtat i halsgropen när vi behövde vistas utanför inhägnade områden under den fasen. Och så hade vi vintern som hon vägrade fotbeklädnad... 

Jag tycker dessutom att det är jobbigt att man är i konflikt så ofta. Jag menar att med en bebis så kan det också vara intensivt, men då är man på samma sida och de vänder sig till oss för att få hjälp. Toddlarna däremot är helt övertygade om att jag står mellan dem och allt kul och spännande som finns oavsett hur mycket jag kämpar för att inte hamna i den fällan. (Lite som tonåringar på den punkten.)

Tråkigt är det i alla fall inte och det växer bort. Runt tre år har det blivit betydligt lättare för oss och har du en tidig son så kanske du kan börja se lättnaden än tidigare.

Suck it up TS, min son var jävulen incarnated och jag kommer inte vinna några pris som århundradets pappa men jeeez, min son hade perioder han var ett pain och jag tog mig igenom det med bravur.

Snart fyller han femton, skall ha moppe, mår bra, har tjej och någorlunda sköter skolan.

Point is, slappna av och ta smällarna utan att lipa... var en tuffing och gå igenom det med full skalle.

Ungar rules when they dont suck ass!