Finns det fler ensamstående föräldrar som är långtidsjuskrivna el långtidsarbetslösa och har mkt liten el ingen inkomst?
Önskar diskutera och prata med dom som förstår hur det är att ha barn som växer upp på existensminimum i dagens Sverige, där dom flesta andra har en helt annan standard och skillnaden blir så tydlig.
Tack alla som skrivit.
Jag kanske var otydligt med syftet med tråden men det var just att ha ett ställe där man kan prata av sig med dom som känner likadant och som varit i likande situation under längre tid.
Jo det är ofta väldigt givande att diskutera med andra i likande situation. Om man har en speciell sjukdom att kunna prata med andra som har liknande, el barn med särskilda behov tex. Inget konstigt el ovanligt alls. Det är många som gör det och det är ofta stärkande för individerna så jag tänkte just något liknande för föräldrar som är långtids fattiga tex sjuk och inte ser en förändring jättenära och att det inte handlar om en kortare tid medans man pluggar el liknande och vet att man har en bättre framtid utan mer "långtids fattig"
Det var inte alls menat som en tråd för att dom som INTE befinner sig där el gör det men INTE ser meningen i att skriva av sig till andra som signaturen Doris tex. Du hittar säkert ett annat forum där det känns meningsfullt för dig att skriva.
Jag lever inte riktigt på minimum, men inte långt över. Har bara deltidsjobb och är ensam med barn. Visst finns det mycket gratisnöjen, men det känns ändå pissigt ibland och det kan vara skönt at prata av sig. Förstår inte varför folk tycker att det var konstigt att TS vil det. . .
Är långtidssjukskriven och inget arbete att gå tillbaka till. Är 100% ensamstående och vi lever på mindre än hälften av existensminimum.
Det är svårt att vara fattig men inte alls så svårt som jag innan föreställt mig det. Eller det är svårt på ett annat sätt än vad jag tidigare trott. Det svåraste är inte att få pengarna att räcka till (även om det är rätt tufft) utan det som är mest knäckande är osäkerheten och oron. Att inte veta varifrån/om pengarna kommer nästa månad, var man ska bo om ett halvår, hur länge sjukdomen/fattigdomen kommer att pågå.
Men inställningen är viktig. Utan rätt mental attityd går man under. Med rätt mental inställning klarar man av att leva på luft och vatten och se det underbara och fina i de små tingen.
Jag har inte alltid levt så här. Och kunde aldrig i mina vildaste fantasier tänka mig att välfärdssystemet är så nedmonterat som det är och att det i princip saknas ett socialt skyddsnät nuförtiden.
Vänta bara tills ni blir pensionärer!
Jag har jobbat hela mitt liv sen jag slutade skolan, och min pension efter skatt är 8.300:- Det blir man inte fet på. Så är det att vara kvinna och ha jobbat i ett tungt och dåligt betalt kvinnoyrke.
Bo och äta måste man, och så mycket mera räcker inte pensionen till. Ska man ha nåt "nytt" i klädväg så är det second hand som gäller. Och varenda krona jag kan spara går till julklappar och födelsedagspresenter till mina sex barnbarn.
Även när man blivit gammal kan man önska sig lite guldkant på tillvaron, som t ex ett restaurangbesök eller någon liten resa, men det är bara att glömma.
Nej jag har inte fått sjukpension ännu så har inte sökt bostadstillägg ännu men det är fortfarande en liten inkomst det handlar om.
Lägstanivån pension är orimligt låg.
Om man redan har fullt bostadsbidrag så får man inte så mkt bostadstillägg även om man kan få det också. Som sagt det är fortfarande inte så mkt pengar.
Ang fonder så är min erfarenhet av att sökt i flera år att det är kyrkans fonder som man har störst chans att få för att köpa till sitt barn el göra med sitt barn. Skulle jag tipsa någon så är det att lägga sitt krut där och se till ansöka varje år.
"Mamma, kaaan vi inte åk till nya Bamses värld. Snäällaa. . . . . Alla mina kompisar har varit och pratar om det". . .
Det här är vad jag får höra nu, men jag har inte råd. Jag vet att alla andra varit där, men jag vet inte hur jag ska få råd att lägga 800:- på en dag på djurparken. Det är sånt här som är så tråkigt.
Jag skrev till chefen och anmälde mig som vikarie i hopp om att få ett personalkort, men jag fick det vanliga svaret "vi hör av oss".