Ja hur gör ni? Jag tycker det känns bäst att ha diskussioner när barnen sover, minns ju själv hur hemskt det kändes med bråk. Tycker att man kan ta små saker med dom med men inte skrik och gap om ni förstår hur jag menar?
Sambon blir väldigt arg och jag tycker att man som vuxen ska kunna bete sig normalt och lägga swt på hyllan tills man kan reda ut.
Era tankar???
Jag och min man har faktiskt hittills på 9 år inte bråkat så att det blir skrik och gap. Vi kan diskutera en sak intensivt och båda är irriterade. Detta gör vi även om barnen hör på såvida det inte är väldigt olämpliga ämnen som barnen inte ska höra på. Högljudda bråk tror jag barnen kan fara illa av men inte att de hör att man kan vara oense. Vi reder ofta ut saker ganska snabbt och lugnt.
Barn lär sig hur man reder ut bråk och andra situationer genom att se på sina föräldrar.
Ja det tror jag med, men just nu är det inte riktigt läge att ta lärdom av sambon som mår rätt dåligt och inte beter sig som en vuxen alls. Suck.
Det finns ett särskilt ställe i helvetet för de som bråkar inför barnen! Bara låt bli! Min pappa var likadan som din sambo och med tiden hamnade mina föräldrars samtal på en ständig lågintensiv bråknivå. Det blev deras naturliga kommunikationssätt och de älskade varann hela tiden. Men jag som barn for jävligt illa av det...
Vi bråkar inte; om vi har olika åsikter så går det oftast att argumentera sig fram. I undantagsfall går man och är sur på den andra ett tag, men vi bråkar inte i den meningen att vi skriker eller gapar.
Jag är inte den som bråkar och håller på i en relation, således har jag inte heller då bråkat framför mina ungar men frågan är hur jävla bra det är egentligen att dom inte sett att man kan vara sur och sen lösa det? Nja jag vet inte är nog på gott och ont det där tänker jag. Naturligtvis våld är ju inget barn ska bevittna men själva lösning när det varit spänning och dom ser att man kan bli sams igen kan ju vara givande på sitt sätt. Sen nackdelen där barn lever med turbulenta föräldrar ger ju ingen trygghet. 
Så ja det kan nog vara matnyttigt att se säkert men jag skulle hålla mig ifrån att bråka iaf av ren princip och att jag inte är en bråkstake. 
Haha inte så givande svar kanske.
Ja det gör vi. Jag har ett hetsigt humör så jag får en del utbrott. Tror inte det är någon fara. Vi pussas och tar på varandra också inför barnen. Är efter 15 fortfarande mycket kära.
Här kan vi bli rätt högljudda ibland när vi diskuterar exempelvis politik eller vetenskap. Sonen (8 år) verkar mest tycka det är roligt, och deltar ofta i diskussionerna. När vi däremot bråkar "på riktigt" dämpar vi oss ordentligt och går undan så att han märker så lite av det som möjligt. Jag tror inte att ljudnivån i sig är skadlig, men däremot tror jag att det som sägs kan vara det. Barn tar exempelvis lätt på sig skulden för saker, även för sånt som inte har ett dugg med dem att göra.