Hur ska jag våga berätta för min sambo om min sociala fobi eller vad det nu är jag lider av?!

Vad är det att skämmas över? Han känner dig, han har redan märkt av det. Du är samma person som du va innan, oavsett vad man väljer att kalla din problematik.

För mig vände det när jag började berätta om folk om min fobi. Det va svårt men folk va förstående och då släppte spänningen lite när jag inte behövde hålla en fasad. 

Varför skulle du bli av med jobbet? Du är som sagt fortfarande samma person, även om du väljer att vara öppen om din fobi. Det är ju hur vanligt som helst med social fobi, och folk är mer öppna än vad du tror. Nu har du byggt upp en värld där det är du mot dom. Men om du är öppen mot dom om ditt mående så river du ner den muren som nu finns mellan er, och helt plötsligt kanske du känner att det finns ett "vi" istället för bara du ensam. Det är inte konstigt att du har paranoida tankar, du går ju hela tiden runt och försöker dölja din hemlighet till varje pris. Du är inte dig själv och då är det svårt att intala sig själv att andra tycker om en som man är. 

Sen handlar det mycket om att acceptera sig själv som man är. Jag beter mig lite konstigt i vissa situationer, men det är jag. Och det står jag för. Jag behöver inte be om ursäkt för det. Och de vänner jag har, de umgås med mig trots att de vet allt detta. Det har gjort att jag växt, för jag har märkt att folk accepterar mig som jag är om jag bara vågar visa dom vem jag är. För har man social fobi så märker folk det hur mycket du än försöker dölja det. 

Jag har varit livrädd för att gå till jobbet, men det känns som att det växt bort med åren. Men något som också hjälpt mig en bra bit på vägen är faktiskt antidepressiv medicin. Det finns specifika sorter för just social fobi. Mår man bättre med sig själv psykiskt så ökar självkänslan vilket i sin tur leder till att den sociala fobin minskar. Allt hänger samman. 

Du fokuserar så mycket på vad andra tänker om dig. Men vänd på det. Vad tänker du om dom? Du har ju inte så höga tankar om dom om du tror att de skrattar åt dig. Jag hade blivit jätteledsen om någon tänkte sånt om mig. Så ge dom en chans.

Du är ingen psyko. Jag förstår att det känns som att du kommer vara så här för alltid, men jag tror inte att det behöver stämma. Du skriver att du har lärt dig hur du ska agera för att dölja din fobi. Det kan vara bra, det blir en trygghet man kan gömma sig bakom när man är osäker. Jag har fått lära mig den sociala biten som vuxen, hur man agerar i vissa situationer, hur man kallpratar med folk man egentligen inte känner osv. Ju mer jag lär mig det, desto tryggare blir jag i olika situationer. 

När jag va yngre så skämdes jag otroligt mycket över min psykiska ohälsa. Jag vet inte var på vägen som det ändrades. Kanske insåg jag att det finns så himla många människor som lider av psykisk ohälsa av något slag. Och jag insåg också att jag hade vänner som ville umgås med mig trots att jag va så udda. Även om jag själv inte kunde förstå varför.

Vad har du för jobb? Det kommer ju inte fungera i längden att tvinga dig till ett ställe som gör dig helt känslomässigt dränerad. Vissa jobb fungerar kanske inte för dig, och det är ok om det är så. När jag va yngre så fick jag höra att man bara skulle tvinga sig genom ångesten. Det fungerade inte alls, tvärtom gjorde det att jag kände mig misslyckad för att jag inte klarade det och jag fick ännu mer ångest för jag kom ihåg hur hemskt det va förra gången jag tvingade mig själv. Jag tror att man måste få ta saker i sin egen takt och inte bara förvänta sig att man ska klara allt som "alla andra" klarar. Och även om man aldrig klarar det så är det helt ok ändå. 

Har du ingen på jobbet som du kanske kan börja att anförtro dig åt? Få över kollegorna på din sida en och en? Vad är det värsta som kan hända om du berättar? Att de inte vill vara din "vän"? Det är de ju inte nu iallafall eftersom du stänger dom ute. Och om någon skulle tänka något negativt om dig, vad spelar det för roll? Deras tankar och åsikter om dig kan inte skada dig. Tänk så skönt det hade varit att kunna släppa fasaden och bara få vara.

Jag hoppas du inte tycker att jag förminskar dina känslor, det är inte min mening. Det jag skriver är mest tankar som jag intalat mig själv genom åren för att hantera ångesten. Om du träffade mig nu så hade du aldrig kunnat gissa att jag lidit av social fobi, så det är aldrig kört.

Har du funderat på varför du har så låg självkänsla från första början?