Hur ska jag våga berätta för min sambo om min sociala fobi eller vad det nu är jag lider av?!

Tecum skrev 2015-05-22 22:55:38 följande:

Nej så illa är det inte. Det svåra är liksom att komma på vad man ska säga, att hålla igång samtalet. Det är ännu värre irl, ett telefonsamtal kan man ju avsluta. Men träning ger färdighet, jag klarar mig mycket bättre numera. Annars känner jag igen det från ungdomen, med rösten, att vara nervös och säga konstiga grejer.

Men jag förstår inte TS, du skrev ju att du var så bra på att dölja din sociala fobi? Som du beskriver det ovan så låter det inte så?

Ett tips är att planera in det du ska säga innan samtalet, kanske rentav öva för dig själv. Ett annat är att ställa frågor, då bollar du över till den andra att sköta samtalet.
Ett ännu bättre tips är att inte bry sig om vad andra tycker och tänker om dig...

Nej jag kanske inte är så bra på att dölja min sociala fobi, men jag spelar ju olika roller hela tiden. Jag kan aldrig vara mig själv vilket tar oerhört mycket energi. Jag vet inte hur jag ska kunna vara mig själv bland andra människor?

Planera in det man ska säga, hmm... fungerar till viss del och sen så säger personen något annat och då kan man plötsligt inte gå efter det man planerat in att säga längre. Det blir helt tomt i huvudet pga rädsla och jag tycker jag säger de mest konstiga saker. Ja hade jag kunnat att inte byr mig om vad andra tycker och tänker hade jag nog inte haft dessa problem, men det kan jag inte sluta göra. Klart man bryr sig och måste bry sig

U never saw me skrev 2015-05-22 21:21:27 följande:

Du är ingen psyko. Jag förstår att det känns som att du kommer vara så här för alltid, men jag tror inte att det behöver stämma. Du skriver att du har lärt dig hur du ska agera för att dölja din fobi. Det kan vara bra, det blir en trygghet man kan gömma sig bakom när man är osäker. Jag har fått lära mig den sociala biten som vuxen, hur man agerar i vissa situationer, hur man kallpratar med folk man egentligen inte känner osv. Ju mer jag lär mig det, desto tryggare blir jag i olika situationer. 

När jag va yngre så skämdes jag otroligt mycket över min psykiska ohälsa. Jag vet inte var på vägen som det ändrades. Kanske insåg jag att det finns så himla många människor som lider av psykisk ohälsa av något slag. Och jag insåg också att jag hade vänner som ville umgås med mig trots att jag va så udda. Även om jag själv inte kunde förstå varför.

Vad har du för jobb? Det kommer ju inte fungera i längden att tvinga dig till ett ställe som gör dig helt känslomässigt dränerad. Vissa jobb fungerar kanske inte för dig, och det är ok om det är så. När jag va yngre så fick jag höra att man bara skulle tvinga sig genom ångesten. Det fungerade inte alls, tvärtom gjorde det att jag kände mig misslyckad för att jag inte klarade det och jag fick ännu mer ångest för jag kom ihåg hur hemskt det va förra gången jag tvingade mig själv. Jag tror att man måste få ta saker i sin egen takt och inte bara förvänta sig att man ska klara allt som "alla andra" klarar. Och även om man aldrig klarar det så är det helt ok ändå. 

Har du ingen på jobbet som du kanske kan börja att anförtro dig åt? Få över kollegorna på din sida en och en? Vad är det värsta som kan hända om du berättar? Att de inte vill vara din "vän"? Det är de ju inte nu iallafall eftersom du stänger dom ute. Och om någon skulle tänka något negativt om dig, vad spelar det för roll? Deras tankar och åsikter om dig kan inte skada dig. Tänk så skönt det hade varit att kunna släppa fasaden och bara få vara.

Jag hoppas du inte tycker att jag förminskar dina känslor, det är inte min mening. Det jag skriver är mest tankar som jag intalat mig själv genom åren för att hantera ångesten. Om du träffade mig nu så hade du aldrig kunnat gissa att jag lidit av social fobi, så det är aldrig kört.

Ja alltså så fort jag kliver in genom dörren till jobbet tappar jag helt bort mig själv. Jag blir så rädd att jag inte vet hur jag beter mig som mig själv. Så jag spelar olika roller hela tiden och det här är inget jag kan styra över, det sker automatiskt. Kroppen gör det automatiskt, så jag har ingen förhoppning om att jag någonsin ska kunna vara mig själv med andra människor. Därför undviker jag helst människor då det tar alldeles för mycket energi att umgås. Jag har inga "vänner" kvar heller. Fast det är något jag velat själv då jag ofta tyckte att mina vänner skrattade åt mig och så och tyckte jag var dum i huvudet.

Jag jobbar på kontor, så det är lunch- och fikarasterna som är hemska. Usch känner mig så obekväm hela dagarna på jobbet, vill inte vara där och känna den hemska känslan. Även om jag tycker det är hemskt på jobbet och med rasterna så undviker jag inte dem. Och KBT går ju ut på att man ska exponera sig för de situationer som skapar ångest. Men min ångest blir aldrig mindre, tvärtom blir den nästan värre och värre.

Haha kan jag inte berätta för min sambo om min sociala fobi eller vad jag nu lider av, hur ska jag våga berätta för dem på jobbet? Men jag är ändå för rädd för att kunna vara mig själv. Det är inget jag kan styra över och jag har ingen förhoppning om att jag kommer att kunna bli bättre. Har haft det såhär i 15 år liksom...

 Men  hur orkar du? Jag känner redan nu efter 1,5 månad att jag börjar bli trött, börjar bli nedstämd och jag kommer inte att orka hur länge som helst. Men ska försöka stå ut tills årskiftet i alla fall.

På förra jobbet gick det så långt att jag kom hem och bara grät och grät och sen sa jag upp mig därifrån.

Ja säg det. Jag minns i lågstadiet att jag var bra på att läsa. Älskade när fröken sa mitt namn och bad mig läsa högt inför klassen. Älskade att alla hörde hur snabbt och bra jag kunde läsa.

Sen en dag, om det var i mellanstadiet skulle jag redovisa. Kände hur rösten inte bar längre, vart nog säkert röd i ansiktet. Det jag minns är att min så kallade vän skrattade åt mig.

Hade ingen bra uppväxt, skolan var ett helvete som handlade om olika grupper, utrfysning, mobbning. Även om jag inte var mobbad så fick man ändå lite nertryckande kommentarer då och då hela tiden. Till slut tycker man inte om sig själv längre.

Den bild jag har av människor idag kommer från hur människorna i grundskolan betedde sig. Där var folk elaka, fryste ut, skrattade åt folk. Det är så jag tror att människor är, jag tror att människor är elaka av naturen och gör man någonting "fel" blir man skrattad åt.

Jag hatade skolan, minns att jag ofta grät mig till sömns. Gick dit med en klump i magen precis som jag gör idag.

Testa att sluta fika och ät ensam på lunchrasterna. Det gör jag och det är ingen som bryr sig om det. De får gärna tycka att jag är lite konstig så länge som det får mig att må bättre. Om inte det funkar, fundera på att byta jobb.

Jag har också försökt ändra mig, men misslyckats. Nu har jag accepterat de brister jag har och anpassar mitt liv efter dem.

Se det så här: Du kan känna dig lycklig över att du klarar av att ha en sambo. Jag har försökt men har alltid fått ge upp då klumpen i magen aldrig försvinner.