Jag är 25 år och är ett barn.
När jag var barn fick jag ite tillräckligt med stimulering i de frågor som barn brukar ställa. Ni vet, såna där frågor som egentöigen är självklara. Som exempel kan nämnas: varför kan inte hundar prata? Bajsar bebisen i magen? Om en kvinna är tjock, blir bebisen tjock? Osv osv....
Nu när jag är en 25 årig ung man så har jag fått ett bakslag. Jag känner behovet av att stimulera den delen av mig som jag förlorade när jag var barn. Jag vill fråga såna "barnsliga" frågor och få svar på dem - trots att jag egentligen vet svaret. Men när jag ställer frågorna så stänger min hjärna av så att jag inbillar mig själv att inte veta svaret på min fråga. Jag kan exempelvis fråga "varför kan man inte få ha en stor vithajar till husdjur?" Eller "vad skulle hönda om en komet träffade en rymdraket?" "Vem skulle få reda på att kometen träffat rymdraketen?"
Jag har varit hos psykolog och hon har konstaterat att jag saknar stimulans från barndomen.
Men hur ska jag hantera detta i min vardag? Mina vänner har tröttnat på mig eller de tycker att jag är märklig som ställer konstiga och barnsliga frågor. Jag kan ite kontrollera det. Jag bara måste få ut allt och ställa mina dumma frågor. Och få uttrycka mina vilda fantasier som jag så ofta har.
Vad aka jag göra :(? Det är jobbigt när samhället stöter ut mig för detta!
