sa nej till arbetsinervju/socialfobi

Jag blir inte förvånad av din kommentar sorgligt nog. Den attityden är den man möts av med sådana här problem... De med psykisk ohälsa ska ta sig i kragen, skärpa sig. Den attityden hjälper verkligen. Inte. Om det var så enkelt hade man väl förfan gjort det. Tror du att någon vill leva med ständig ångest, och tvivlan på sig själv? Jag vet att jag inte kan ha det såhär, jag vet att jag borde ha gått på intervjun ändå. Jag vet att jag borde söka vård. 

Det är inte det jag behöver höra. Allt jag vill är att bli tagen på allvar, få någon liten förståelse från människor i samma situation eller som varit där. Du fick mig bara att känna mig som en idiot.

Skärp dig. Vad för hjälp ska hon söka menar du?

Det är inte alls lätt att bli av med socialfobi, dessutom är det långt ifrån alla som får den hjälp de behöver.

Jag blir ju givetvis ledsen när jag läser att människor dömer andra så hårt och uppenbarligen saknar empati(?) även om det inte kommer som en överraskning... Bara för att jag misslyckades nu och inte vågar söka hjälp för min fobi betyder det alltså att jag tycker att andra ska försörja mig, och att jag tycker synd om mig själv? Det är onekligen imponerade att ni kan veta så mycket om mig. 

Jag har kämpat under hela mitt liv, jag har precis lyckats plugga färdigt. Att jag inte ens försöker stämmer verkligen inte, jag har gjort mycket trots att jag tvivlat oerhört mycket på mig själv. Jag har aldrig någonsin pratat med någon om att jag mår dåligt eller har social fobi. Vem är ni att sitta och döma mig utifrån några rader jag skriver? Jag är inte direkt den som tycker synd om mig själv, tvärt om, försöker jag tänka att jag är "normal" då jag skäms över det här. Men jag blir irriterad när människor skriver till någon med psykisk ohälsa att denna ska sluta  tycker synd om sig själv. Om människan slutar med det så ordar sig tydligen allt sig på något mirakulöst sätt. Det måste vara skönt att vara så fruktansvärt naiva.

Om det är väldigt viktigt för er att jag inte är en parasit kan jag berätta att jag har en inkomst, dock inget som jag räknar som ett "riktigt" jobb. Jag kommer aldrig någonsin säga nej till en arbetsintervju efter det här, då jag mått, och mår fortfarande, fruktansvärt dåligt över det.  Känns det bättre för er nu? Jag tänker, det är ju ändå det viktiga.

Tack för de mer empatiska svaren.

Jaså det säger du..var någonstans står det att TS vill att någon annan ska försörja henne? Har läst igenom många gånger och finner det inte. Självfallet måste man söka hjälp, det håller jag med dig om. Det är väldigt svårt att bli frisk på egen hand. Fast även om man får hjälp, så är det inte säkert att man blir frisk. Du rabblar upp en massa diagnoser, även verkar du sakna förståelse och empati? Du kanske inte själv varit tillräckligt sjuk? Trots vård, omsorg, familj, vänner, man och stöd är jag fortfarande sjuk. Jag har otaliga gånger fått höra "ta dig i kragen", bryr mig inte längre men har nu insett att en sådan kommentar är oerhört oförskämt. Tack och lov har jag föräldrar som betalar så mycket i skatt, att det flera gånger om skulle räcka att täcka upp alla sjukhusbesök, behandlingar, sjukersättning mm. Även är min skola och mina syskons, betald enbart genom mina föräldrars skatt. De sliter hårdare än de flesta (haha 40 timmars arbetsveckor???). Nåväl. Nu lämnade jag ämnet. Blir lätt så.

Kan ju passa på att rabbla upp mina diagnoser, eftersom det verkar ge mer tyngd:

*ADHD

*Asperger

*Anorexi

*Depression

*Bipolär

*GAD

*Panikångest

*OCD