Jag är gift och har tre barn. Nu har jag träffat en kille via jobbet som jag verkligen klickat med. Han är kär i mig och jag är riktigt kär i honom också. Vi träffas och har haft sex. Jag och min man har inte haft det så jättebra under något år. Jag vet inte vad jag ska göra. Ni som varit i liknande situation, hur gjorde ni? Lämnade ni eller stannade ni kvar?
Jag förstår att ni dömer mig. Jag gjorde samma sak innan jag själv hamnade i den här situationen. Jag behöver inga moraliska pekpinnar om hur fel det är eller vilken hemsk människa jag är. Det vet jag redan ändå. Det jag snarare är ute efter är konkreta råd hur jag ska hantera min situation. Jag inser att fl inte är den bästa platsen för det. Tack strangertown och anonym(sara) för era inlägg i "debatten".
Det blev verkligen en diskussion av mitt dilemma. Till er som försöker svara på det jag som efterfrågar vill jag säga tack. Till er som kommer med påhopp: hur tror ni att det hjälper mig i min situation? Jag har inte efterfrågat eller tyckt att ni ska tycka synd om mig. Det är inte ett dugg synd om mig. Jag ville ha berättelser från de som varit i samma situation för att på något sätt kunna fatta ett vettigt beslut. Lämna, stanna kvar. Vilka konsekvenser det blev, både just då och i det långa loppet.
Jag har aldrig skrivit att jag inte tänker berätta för min vad jag gjort. Han kommer få reda på sanningen då jag egentligen inte klarar av lögner. Precis som några av er skrivit har jag svårt att se min man i ögonen. Jag har dåligt samvete över det jag gjort för jag vet att jag kommer förstöra en familj.
Kollegan är lika kär i mig som jag är i honom. Vi har pratat om det hela och han vill också vara med mig.
Ni två anonyma senast. Tack för era mycket konstruktiva inlägg. Som om det skulle hjälpa....
Jag har inte efterfrågat sympati men kan inte låta bli att undra, ni som är så hårda mot mig. Skulle ni vara lika dömande om en vän till er berättade om ett sånt här snedsteg och bad om råd? Jag vet att jag gjort fel. Det behöver jag inte få uppkört i ansiktet med dessa hårda ord.
Till er som ändå försöker förstå och hjälpa mig. Tack! Jag vet att jag aldrig mer kommer döma en annan människa som hamnat i samma situation.
Jag har inte bett om hjälp med att välja. Jag har velat veta hur andra i samma situation agerat.
Jag har bestämt mig för att berätta inom den närmaste tiden. Jag kan inte vara mig själv och när mannen säger att han älskar mig kan jag inte säga samma sak tillbaka. Även om jag inte berättar så har jag fortfarande förstört vårt förhållande och jag kan inte ljuga för honom. Han är värd en tjej som älskar honom och vill vara bara med honom. Det här är andra gången som jag får känslor för en annan man. Skillnaden den här gången är att det är besvarat. Det känns verkligen inte rätt att stanna för barnens skull. Hur jag än vänder saken kommer någon att bli sårad, det är smällar jag får ta när jag varit så jäkla korkad som gjorde en sån här grej.
Jag vill så gärna att detta här ska lösas. Kan ni ge mig mer råd och tips?
Pratat lite med min mamma ikväll. Vågade inte erkänna hela sanningen för mamma då hon bröt ihop lite. Hon tycker att jag ska trycka undan känslorna jag har för den här killen. Jag kommer krossa maken med sanningen, enligt henne. Men är det verkligen rätt att leva ett liv i en lögn för att inte mannen ska bli helt förkrossad? Bara lite tankar så här på kvällskvisten.