Hjälp, jag är kär i en annan man

BengtH, jag upplever det som att du representerar en grupp som alltid dyker upp i otrohetstrådar som verkar antingen har drabbats väldigt hårt personligen av ett svek eller räds det väldigt aktivt. Ur detta kommer inget annat än fördömanden. Vad tänker du att det ska leda till när du kommer och trycker ner folk som befinner sig i svåra emotionella situationer och försöker hitta rätt väg ut? Om du själv blivit sviken av din partner så vet du hur känsligt och sårande det är och om du varit otrogen någon gång så vet du hur svårt det är att vara uppriktig och ärlig just med tanke på hur sårande vi är rädda att sanningen ska vara.

Hit till FL kommer folk för att be om råd men såna som du erbjuder aldrig råd, de erbjuder bara fördömanden och fördömande har ingen någon nytta av när skadan redan är skedd. Din smärta bär du med dig i ditt bröst fortfarande, det är tydligt, men jag tycker du ska fundera på vad i din erfarenhet som kan vara till hjälp framåt på ett konstruktivt sätt för de som befinner sig på båda sidor av myntet. Det vill vi höra!

Jag är helt med på att sanningen ofta svider och att vi ibland behöver höra den för att komma vidare. På så sätt kan ju forum fungera fantastiskt! Men, efter att en TS i korta ordalag beskrivit sin situation, få svart-vitt tänkande fördömande från någon som ohämmat fyller i med sin egen erfarenhet istället för att sätta sig in i någon annans upplevelse, det är ett tecken på att man kommer hit för att bearbeta/uttrycka sin egen smärta. Då är man sannerligen inte i stånd att hjälpa andra.

Jag tolkar TS frågor "Ni som varit i liknande situation, hur gjorde ni? Lämnade ni eller stannade ni kvar?" som att hen söker samla information från andra som upplevt liknande saker = få hjälp.

Om nu otrohet är något av det värsta man kan råka ut för, känner du inte att du vill minimera konsekvenserna av otrohet? Vill du inte vara bidragande till att otrohet minskar som företeelse? 

 

Ja, om otrohet är något av det värsta man kan råka ut för, det vill vi ju i så fall inte ska fortsätta, eller hur? Då måste vi ju göra som med allt annat: försöka se till att det händer mer sällan eller se till att konsekvenserna av det inte är sådana att det upplevs som "något av det värsta man kan råka ut för". Hur tänker du att vi ska uppnå det? 

I inlägg #16 citerade du mig och ställde en fråga, minns du inte?

Tack för att du är så ärlig med dina känslor. Jag tycker inte man ska jämföra varandras helveten. Varje mynt har två sidor och är en empatiskt lagd är att ha varit otrogen mot någon en älskar, något en kanske ångrar innerligt, oerhört jobbigt. Att bära kärlek till någon annan än den en är gift med, men som en oftast också älska, som en inte får leva ut är också otroligt jobbigt. Att bli sviken och förd bakom ljuset är mer sårande än jobbigt, kände i alla fall jag när det hände.

Jag tror vi alla är rörande överens om att otrohet i betydelsen att bryta en överenskommelse och svika sin partner är ett piss på alla sätt. Men jag tror också vi kan vara mer flexibla i våra överenskommelser, ge större utrymme för livets känslomässiga bergochdalbana, se till att vi alltid åker den tillsammans med vår livskamrat även om den oundvikligen kommer omfatta attraktioner och kärlek till andra.

Tycker du verkligen detta är rimligt? Otrohet det värsta som finns? Värre än blödarsjuka, folkmord, svält och tortyr? Verkligen? Du värderar ett människoliv som en myggas? Verkligen? Ogilla får du göra hur mycket du vill men anstränger man sig inte för att se människan bakom en gärning då lever man aldrig i verkligheten eftersom man aldrig verkligen kommer förstå hur saker eller människor fungerar. Välj dina ord käre vän, de är det enda du har i slutet av dagen.