Man påbörjar inte en relation förrän den andra är avslutad. Och man har verkligen inte sex. Gå du hem och lägg korten på bordet för din man och tala om för honom vad som händer. Då kan HAN ta ett beslut. Du kan inte både äta kakan och ha den kvar. Fy fan för såna som du.
Jag förstår att ni dömer mig. Jag gjorde samma sak innan jag själv hamnade i den här situationen. Jag behöver inga moraliska pekpinnar om hur fel det är eller vilken hemsk människa jag är. Det vet jag redan ändå. Det jag snarare är ute efter är konkreta råd hur jag ska hantera min situation. Jag inser att fl inte är den bästa platsen för det. Tack strangertown och anonym(sara) för era inlägg i "debatten".
Jag har varit i din situation TS och mitt råd till dig är att du funderar över vad konsekvensen blir om du gör slut med din man och om det INTE funkar med din nya?
Är det fortfarande värt att avsluta äktenskapet om det innebär att du får leva ensam?
Jag valde att avsluta och idag ångrar jag mig pga barnen.
Nya förhållandet höll inte och nu får jag inte vara med barnen så mycket jag önskar.
Med facit i hand hade det varit tusen gånger bättre om jag hade väntat tills barnen var vuxna.
Kärlek blev jag ju utan ändå...
[quote=75360219][quote-nick]Anonym (moralisten) skrev 2015-05-28 17:43:37 följande:[/quote-nick]
Men... om man inte har några känslor för sin man så stannar man väl inte kvar? För känslor kan ju inte finnas om man är öppen för en relation med en annan? Då har man ju maken/sambon som en bakdörr. Så jävla oärligt.
[/
Jo, har man barn så gör man det! De vuxna ska alltid komma i andra hand.
Jag var sambo i fyra år. Dock var barnen mina egna med annan man. Han hade vissa sidor som gjorde att jag tappade känslor. Men vi funkade ihop. Jag blev kär. Vansinnigt kär. I en annan man. Men jag kunde inte ha sex med honom eftersom jag var bunden med min sambo.
Så. Tog en funderare. Min nya kärlek hade sambo. Jag hade sambo. Om jag kände så här för en annan man så tyckte jag att det kan ju inte vara mycket med dom känslorna. Jag visste också att min nye kärlek aldrig i livet kommer lämna sin sambo. Kontentan blev: Jag sa adjö till min potentielle älskare och kärlek. Och jag gjorde slut med min sambo. Och lever numera singel och mår bra med det. Barnen med.
Kollegan är lika kär i mig som jag är i honom. Vi har pratat om det hela och han vill också vara med mig.
Ni två anonyma senast. Tack för era mycket konstruktiva inlägg. Som om det skulle hjälpa....
Jag har inte efterfrågat sympati men kan inte låta bli att undra, ni som är så hårda mot mig. Skulle ni vara lika dömande om en vän till er berättade om ett sånt här snedsteg och bad om råd? Jag vet att jag gjort fel. Det behöver jag inte få uppkört i ansiktet med dessa hårda ord.
Till er som ändå försöker förstå och hjälpa mig. Tack! Jag vet att jag aldrig mer kommer döma en annan människa som hamnat i samma situation.
Jag har inte bett om hjälp med att välja. Jag har velat veta hur andra i samma situation agerat.
Det är svårt att bygga en lycka på nån annans olycka. HUR kan man egentligen bli lycklig om man vet att man gjort sin långvariga partner olycklig. Tror det är bäddat för separation även från den nya kärleken faktiskt.
Vilka jävla moralkärrringar det finns här! Man ska aldrig döma någon om man inte varit där själv. Det finns hundra olika orsaker till otrohet. Inte bara egoism. Det ända som är säkert är att det fattas något i ens förhållande när man är otrogen och det betyder TS att du borde lämna din man. Din man kan inte tillfredsställa dina behov och då menar jag inte bara sexuellt. Barnen ska inte avgöra vem du ska leva med. De ska stå helt utanför dina val. En lycklig mamma och pappa gör barnen lyckliga. Ska du lämna din man är det bättre att du inte berättar att du varit otrogen så eran fortsatta relation blir bra. Och det gynnar era barn, än om ni är osams. Jag känner några väninnor som varit otrogna och det har alltid funnits en förklaring varför. Sen att det är taskigt och omoraliskt är ju sant. Men jag kan förstå varför det hände. Man kan inte likställas med hitler. Allt är inte svart eller vitt! Kan man inte se det så kanske man ska utreda sig för borderline eller nåt!
Jag har bestämt mig för att berätta inom den närmaste tiden. Jag kan inte vara mig själv och när mannen säger att han älskar mig kan jag inte säga samma sak tillbaka. Även om jag inte berättar så har jag fortfarande förstört vårt förhållande och jag kan inte ljuga för honom. Han är värd en tjej som älskar honom och vill vara bara med honom. Det här är andra gången som jag får känslor för en annan man. Skillnaden den här gången är att det är besvarat. Det känns verkligen inte rätt att stanna för barnens skull. Hur jag än vänder saken kommer någon att bli sårad, det är smällar jag får ta när jag varit så jäkla korkad som gjorde en sån här grej.
Vad är det för fel på folk , de vågar inte göra slut , har ni bara fasta inkomster är det väl inte så svårt att ordna ???
Jag vill så gärna att detta här ska lösas. Kan ni ge mig mer råd och tips?
Man kan inte styra vilka känslor man får för någon. Men man kan styra hur man tacklar problem och hur man med självrespekten i behåll ska lösa ett problem. Och TS tror jag gör rätt att ta diskussionen med sin man.
Pratat lite med min mamma ikväll. Vågade inte erkänna hela sanningen för mamma då hon bröt ihop lite. Hon tycker att jag ska trycka undan känslorna jag har för den här killen. Jag kommer krossa maken med sanningen, enligt henne. Men är det verkligen rätt att leva ett liv i en lögn för att inte mannen ska bli helt förkrossad? Bara lite tankar så här på kvällskvisten.