Hjälp, jag är kär i en annan man

Hej TS!

Jag har inte läst inläggen i tråden, men jag gissar att det är fullt med fördömanden från folk som naturligtvis ALDRIG skulle vara otrogna eller bli förälskade i någon annan än sin man, och som kastar alla möjliga stenar på dig. Försök att inte fokusera på dem, det kommer inte att hjälpa dig.

Jag har varit i din situation. Träffade en annan man under en tid. Var övertygad om att det egentligen vara han som var mannen i mitt liv, men tvekade inför att bryta upp. Har också tre barn. Gick inte hela vägen med den nya men vi träffades i säkert 1,5 år och jag var jättekär. Men när min man och jag tog tag i förhållandet igen så gick det faktiskt över. Jag tycker ff om honom som vän, men det är inget annat mellan oss. Jag tänker VARJE dag på hur glad jag är att jag inte bestämde mig för att bryta upp för hans skull. Vi passar inte ens ihop. Förälskelse kan förvrida huvudet på en och se den andra med rosa glasögon men när dimma lättar ser man det hela mer realistiskt. 

Säger inte att det nödvändigtvis är rätt beslut att stanna hos din man, det vet jag inget om. Men fatta inga drastiska beslut när du är mitt inne i en stormande förälskelse, man kan inte se klart!

I sådana här trådar blir jag så förvånad över en sak: många menar att om man inte känner sig kär i sin man/kvinna så ska man gå hem och göra slut. Men känslorna kan ju gå upp och ner i perioder, har ni verkligen aldrig upplevt det?

Jag och mannen hade en dålig period i säkert två år då vi kämpade på, gick i terapi fast jag mest tänkte att allt var dött redan. Men någonstans i processen kom vi närmare varandra och känslorna blommade långsamt upp igen. I dag är jag glad att jag valde att stanna. Trots det skulle jag aldrig kunna säga att det nu är han och jag i framtiden för alltid, det är omöjligt att veta.

Självklart bör man lämna om man känner under en längre tid att man inte vill leva tillsammans och känslorna inte kommer att komma tillbaka, men det är ju inget som man kan avgöra över en natt precis.

Jag hade känslor för honom i 1,5 år. Träffades gjorde vi genom jobbet, så detta inte så att jag gick på dejt med honom i 1,5 år. Vi löpte aldrig linan ut, som jag skrev tidigare. Men jag känner faktiskt inte att jag behöver försvara mig inför mig, jag skrev för att hjälpa TS. Om jag skämdes? Jo, det gjorde jag i början. Men jag hade känslor för den andra mannen som jag ville undersöka vad de bestod i. Vi pratade öppet om det som hänt, men som sagt, med tiden förstod jag att det faktiskt var en brist i förhållandet till min  man som gjorde att jag sökte mig till honom. I dag är jag tacksam att jag träffade den andra mannen. Annars hade jag nog aldrig fattat vad det var jag saknade hos min man.

Men vet ni, jag blir så nyfiken på vilka ni är. När ni skriver "kåt hynda" till mig (vilket ordval förresten 2015, känns mer som 1815?!) utan att veta någonting om mig, förstår ni att ni ingår i det stora samhällsproblem som kallas näthat? Ni har kanske egna barn, sitter kanske på föräldramöten och diskuterar hur ni ska kunna skydda era barn mot nätmobbing? Jag tycker fakiskt att det är du, och sådana som du, som bör skämmas.

Tror du verkligen inte att man kan det? Oj, jag undrar vem det är som är en "kåt hynda" här? ;) Man kan faktiskt känna lust till någon utan att agera på det. Det är möjligt att jag inte hade klarat det när jag var 25 men nu är vi båda betydligt äldre.

Nåja, TS, jag önskar dig all lycka till. Men gör inget förhastat, det är mitt råd. Om det nu skulle vara så att den här nya mannen är en stor kärlek som du vill leva med, då har ni all tid i världen sedan. Men det går nog inte att se klart förrän värsta känslostormen lagt sig. Så låt det gå en tid och försök få mer kon takt med din man för att se vad ni har.