Hjälp, jag är kär i en annan man

Ni behöver en timeout från varandra. Prova att bo varannan vecka hemma med barnen och varannan hos kompisar/släktingar.

Om du som mamma kan lämna dina barn ensamma på natten för att åka till din älskare så hoppas jag att pappan begär ensam vårdnad om barnen när ni har separerat. Fy fan så vidrigt beteende, och jag kan absolut förstå att barnen blev livrädda när de vaknade upp och var ensamma.

Till mannen. Jag vet hur du känner, för jag har också varit i samma situation där kvinnan jag älskade och har barn med plötsligt har en ny man. Det är fruktansvärt och känslan av svek kan vara så overklig att man inte kan ta in det. Därför tog det mig några dygn innan det verkligen sjunkit in och jag kunde byta från chock/sorg till ilska. Mitt råd till dig är, oavsett hur mycket du älskar henne: Just nu pissar hon på dig. Tillåt det inte! Du är värd så mycket mer. Även om hon tycker att ni har haft det dåligt så ska hon fanimej respektera dig som sina barns pappa och sin man (eller exman), och kan hon inte sköta det här på ett snyggt sätt så bryt. Var ifrån henne, för du kommer bara att må dåligt av att ha henne omkring dig.

Som folk har sagt förr: Man kan inte rå för sina känslor, men man kan fan styra hur man ska agera på dem!

Jag håller med dig! Det är så enkelt att utifrån ropa "ingen självrespekt", men har man en vision om en familj som man har startat upp tillsammans med någon annan och kanske har trott på den i många år så är det inte så lätt att verkligen inse vad som händer hos den andras sida. Jag var så chockad att jag sa till min fru den kvällen hon berättat att hon hade träffat en ny man att jag ville att vi skulle fortsätta att ha en bra relation, för jag kunde inte tänka mig att vi inte skulle hitta på saker tillsammans med våra barn längre.

Tyvärr visade det sig att hon blivit koko i huvudet av sin nyförälskelse och den sista tiden vi bodde ihop innan vi lyckats sälja huset (det var bara några veckor) så hade hon öppet telefon- och SMS-kontakt med sin nya och stack iväg på resor över helgerna med honom medan jag var hemma med barnen. Jag vädjade till henne att hålla det lite lågt med honom tills jag hade fått en chans att landa i allt, och att vi hade flyttat isär. Men hon klarade inte av det och till slut fick jag hota henne med att "om du inte slutar smeta in ditt nya förhållande i nyllet på mig" så kommer vi inte att kunna fortsätta ha en bra relation.

Droppen kom när hon bjöd hem honom på middag en kväll till vårt gemensamma hem. Jag var hos min syster när jag fick reda på det, och blev totalt vansinnig. Jag åkte hem och sa till henne att han ska vara borta när jag kommer hem. Sen gjorde jag klart för henne att vi från och med nu var ovänner och att jag skulle flytta hem till syrran varannan vecka (jag skulle få mitt nya boende sex veckor senare), och att de veckor jag var hemma med barnen kunde hon bo var fan hon ville, men inte hemma. Hon fick bo hos en kompis. När väl huset var sålt och vi bodde isär såg jag till att hålla henne mycket kort, och att vi bara hade SMS-kontakt när det gällde barnen. Jag ville inte veta nåt annat om hennes liv. Det var enda sättet för mig att så småningom börja må bra igen.

Vad jag ville säga med detta var att folk kanske tycker att jag också inte hade någon självrespekt, men vad det handlade om för mig var att jag ville försöka rädda det som kunde räddas för framtiden. Jag ville kunna vara vän med mina barns mamma, och gav henne lite tid att "hänga på". Nu gjorde hon inte det, och det kom till en punkt där jag bröt rakt av.

Tack! Jo, det var ett rent helvete och pga att jag sett henne som en godhjärtad vän och partner i så många år så var det svårt att i början få in att hon hade förändrats och inte "var på min sida" längre. Jag förstod verkligen inte vad som hänt med henne.

Historien fick en vändning efter ca ett år. Jag hade haft en ny flickvän och gjort slut med henne och kände mig självvalt singel och starkare. För mitt ex var det värre. Hennes man visade sig vara en kontrollerande, manipulativ och kriminell idiot och hon var olycklig. När förälskelsebubblan lagt sig hade hon "vaknat upp" och insett hur hon behandlat mig och fått dåligt samvete. Jag var fortsatt mycket kort mot henne i våra kommunikationer, och barnbytet skedde på dagiset.

En dag ringde hon och grät och var mycket ångerfull. Gräset hade inte varit grönare på andra sidan. Hon saknade att ha mig som vän och att hitta på saker tillsammans med barnen. Jag sa till henne att om vi skulle kunna hitta tillbaka till någon form av vänskapsrelation så var det familjerådgivning som gällde först. Hon gick med på allt, och vi pratade mycket. När vi pratade om hur hon betett sig var hon knäckt och förstod inte hur hon kunnat behandla mig som hon gjort. Det var mycket tårar från bådas sidor. Tydligen gör nyförälskelsebubblan ofta att man beter sig illa mot sitt ex, för man kan inte hantera det på något annat sätt. Jag har sett många liknande fall. Detta hände 2011. Nu har jag förlåtit henne.

Jag tror att chansen att TS man skulle acceptera ovan nämnda förslag är extreeeemt liten.

...men vad vet jag.