Konstigt nog så kunde npfbarn uppföra sig förr.
Min pappa är född 1957. Han hoppade av skolan i högstadiet, detta efter år av skolk och stök. Han började jobba istället. Det kunde man göra på 70-talet. Han hade autism även om han aldrig diagnostiserades.
Jag är född 1980 och gick i skolan 1987-1999. Vi hade en lågstadielärare som hade kadaverdisciplin i klassen. Hon var den där typen av lärare som bara genom sin närvaro fick en klass att vara knäpptyst. Trots kadaverdisciplinen och katederundervisning så hade vi två klasskompisar som fick ha "stödundervisning" eftersom de inte klarade av att var i klassrummet. Jag och en till tjej fick ha extra stöd i svenska, trots att vi egentligen inte hade några svårigheter med språket men då fanns det pengar till specialpedagoger som kunde gå in direkt och vi fick hjälpen för att vi hade föräldrar födda i Finland. Skolan var inget problem de första 6 åren. Lågstadiets kadaverdisciplin hade satt spår i klassen och vi var den snällaste och tystaste klassen på hela skolan. Alla vikariers dröm. I slutet av 6:an flyttade vi och jag hamnade i ny klass. En pratigare klass, en stökigare klass. Ett år och sen höll jag på att balla ur helt. Jag funkade inte i den miljön. Det var för rörigt. Jag fick till sist tillstånd av kommunen att byta skola till min gamla klass och det fungerade utmärkt de sista två åren på högstadiet. I gymnasiet valde jag ett pluggprogram och tack vare det så var det relativt lugnt i klassrummet och jag gick ut med hyfsade betyg. Jag är under utredning för autism och enda anledningen till att jag klarade skolgången var att jag hade turen att gå i en lugn klass. Mina två syskon hade inte den turen och i högstadiet blev båda hemmasittare, de är diagnostiserade med autism och Aspergers syndrom.
Mina barn är födda på 2000-talet. Den skolan som jag hade turen att gå i finns inte längre. Det är inga rader av bänkar och katederundervisning. Nej nu sitter man i grupper och ska själv ta hand om sin utbildning. Min dotter hade behövt en klass med kadaverdisciplin. Hon hade behövt en lugn klass och ordning och reda. Det hon fått är en klass med 30 barn som ska sitta i grupper, jobba i grupper och ta eget ansvar. Hon klarar inte den miljön och nu utreds hon för autism.
Min son har dyslexi och dyskalkuli, men det finns inga pengar till stödundervisning och när han inte klarar det som han ska så blir han rastlös och har svårt att koncentrera sig. Han skulle behöva den extra hjälp som ströslades över mig och mina klasskompisar, men det får han inte. Han lyckas dock hålla ihop sig i skolan, det är hemma som tröttheten, utmattheten och explosionerna kommer.
NPF har alltid funnits, men samhället ställer idag större krav som är svårare att hantera och därför blir funktionsnedsättningen mer synlig.