Konstigt nog så kunde npfbarn uppföra sig förr.

Jag har tre barn varav ett barn har en npf-diagnos.
Två av mina barn seglar fram i livet utan att stöta på speciellt mycket hinder, de är glada och lyckliga och lättsamma. Min förstfödda har svårt med sociala kontakter, har inget riktigt "filter" utan säger ofta saker och ting rakt ut, utan omsvep.

Jag vet av erfarenhet att jag är mycket, mycket mer sträng gentemot mitt npf-barn än vad jag är mot mina två "normalstörda" barn. Jag lägger mycket mer tid på npf-barnet än vad jag gör med de två andra.
Man kan krasst säga att mitt npf-barn har mer "uppfostran" i ryggen än vad de andra två har.

Det är lätt att säga att npf-barn är ouppfostrade och att vi föräldrar är slapphänta gentemot dem om man inte själv vet hur mycket tid de flesta föräldrar lägger ned för att få vardagen att fungera för npf-barn. För de flesta av oss föräldrar lägger faktiskt ned väldigt, väldigt mycket tid för att få vardagen att fungera och oftast är det med oro som vi tar med våra barn ut bland annat folk just på grund av att vi vet så väl att vi som förälder blir dömda av folk som du OM det skulle vara så att barnet blir oroligt och kanske beter sig illa.

För mina två "normalstörda" barn flyter vardagen på oavsett det händer något oplanerat eller inte medan mitt npf-barn sliter ont med att bara fixa vardagliga händelser.

Vad mer vill du att vi ska göra? Tillåta aga på barn med npf för att de ska lära sig? Införa institutioner som fanns tidigare och gömma undan dem på?

Du får mer än gärna komma med konkreta förslag på vad vi ska testa som vi inte redan testat... :-/