Konstigt nog så kunde npfbarn uppföra sig förr.
Jag har två barn med diagnoser. Själv har jag ingen diagnos, men en konstant känsla av rastlöshet och oro.
JAg själv fick stryk som barn (född på 80.talet), och nog lät jag bli att göra om något om jag fått en smäll/spark osv. Men det var av rädsla, för det gjorde ont, och jag blev rejält rädd.
Jag fick stryk om jag inte fick alla rätt, jag blev dragen i håret om jag inte skrev snyggt, sjöng bra osv. Jag skulle vara bäst på allt och alltid sköta mig så att inte grannarna skrattar åt oss. Det var ett jävla helvete. Jag hade 14 fritidsaktiviteter, jag fick magkatarr och hamnade på sjukhus i åttonde klass, och sen fick jag ätstörningar och depression. Fint. Men jag satt stilla.
Vi hade för övrigt skamvrå i skolan, och den som pratade på lektionen fick en bäbisnapp i munnen. Eftersom man blev hånad för nappen, lärde man sig vara tyst. Känslan sitter kvar efter snart 30 år.