Inlägg från: Anonym (finnen) |Visa alla inlägg
  • Anonym (finnen)

    Konstigt nog så kunde npfbarn uppföra sig förr.

    Anonym (håller med) skrev 2015-05-30 18:55:12 följande:
    Jag har aldrig påstått att föräldrarna sätter egna diagnoser, däremot använder många sina barns diagnoser som ursäkt för att inte uppfostra ungarna utan låta dem härja runt i affärer och på restauranger. Aga har jag inte nämnt, men du kanske tycker att åthutningar och konsekvenser för dåligt beteende är samma sak om att slå barn?
    Snarare lägger jag som npf-förälder MER tid och uppfostran på mitt barn än "vanliga" föräldar på sina "normalstörda" barn.  
    Vi skaffar en massa hjälp via habiliteringen, bup, LSS, går på kurser, träffar andra familjer med npf, har mer rutin och struktur under en dag än en "normal" familj. och massa massa annat.

    Så gör om och gör rätt  
  • Anonym (finnen)
    Anonym (förmodligen adhd) skrev 2015-05-31 22:28:05 följande:

    Jag har två barn med diagnoser. Själv har jag ingen diagnos, men en konstant känsla av rastlöshet och oro. 
    JAg själv fick stryk som barn (född på 80.talet), och nog lät jag bli att göra om något om jag fått en smäll/spark osv. Men det var av rädsla, för det gjorde ont, och jag blev rejält rädd. 
    Jag fick stryk om jag inte fick alla rätt, jag blev dragen i håret om jag inte skrev snyggt, sjöng bra osv. Jag skulle vara bäst på allt och alltid sköta mig så att inte grannarna skrattar åt oss. Det var ett jävla helvete. Jag hade 14 fritidsaktiviteter, jag fick magkatarr och hamnade på sjukhus i åttonde klass, och sen fick jag ätstörningar och depression. Fint. Men jag satt stilla. 
    Vi hade för övrigt skamvrå i skolan, och den som pratade på lektionen fick en bäbisnapp i munnen. Eftersom man blev hånad för nappen, lärde man sig vara tyst. Känslan sitter kvar efter snart 30 år.


    men fy så horribelt.
Svar på tråden Konstigt nog så kunde npfbarn uppföra sig förr.