Är era barn alltid sugna på att gå på sina aktiviteter?

Mellansonen vill i princip aldrig gå på sina aktiviteter men har alltid skitkul när han väl är där. Vi har bestämt att hans svårighet med omställningar inte ska få sabotera det roliga han i så fall skulle missa så därför kör vi med regeln att om man har anmält sig till en aktivitet (eller tackat ja till ett kalas eller bestämt tid med en kompis, etc, osv) så ska man gå dit. Punkt. Vill man sedan inte vara med (detta har aldrig hänt) så är det ok att sitta och titta på utan att störa och han är ju också med och bestämmer när det gäller att välja aktiviteter till att börja med. En väldigt tydlig och klar regel gör det lättare för min son och får honom att gnälla och bråka mindre (det lönar sig ju inte). Sedan så försöker vi ju se till att det inte blir ett val mellan att sitta och mysa i soffan med iPaden och ut och springa i snålblåsten utan snarare städa eller följa med och handla mat eller gå på aktiviteten. 

För att minska på tjat så hade jag kört med att hon får göra sig helt klar för fotbollsträningen först och sedan sitta och mysa i soffan fram tills det är dags att åka. Tiden fram tills det är dags att åka kan hon lägga på att snabbt göra sig klar och spela iPad eller på att tjata och gnälla och inte ha någon tid i soffan.  

Nu är det ju så att vi ändå måste städa eller köpa mat emellanåt och eftersom sonen är med i vår familj så behöver han, om inte aktivt delta, så åtminstone se till att det är möjligt. Även om vi hade tyckt att det var ett acceptabelt alternativ, så kan vi inte lämna honom på soffan hemma för han är för liten. That is life. Snarare är det ojuste att planera in andra roliga aktiviteter just när han ska iväg på sina aktiviteter.

Och jag kan inte heller gå med på att det är helt ointressant vad han har sagt ifrån början. Ber han om att få delta i fotboll så anmäler jag honom, betalar avgift och planerar in hans aktivitet så att de passar med resten av familjen. Jag kan bedöma där och då, när han väljer, om det är lämpligt eller ej, och jag kan även se när han väl är på aktiviteten om han trivs och har roligt eller ej. De protester och gnäll han har precis när det är dags att gå är ju bara en liten bit av helheten.

Dessutom så befinner han sig inte i ett vakuum. Hans lagkamrater litar på att han ska komma och om han tackar ja till ett kalas eller gör planer med mormor? Och vi är fler i familjen som kanske planerar våra aktiviteter så att de passar in med hans. Ska lillasyster inte komma iväg till kompisen och pappa inte till tennisen?

Som jag skrev så är detta ett problem för min mellanson som aldrig vill iväg någonstans. Om äldsta sonen ber att få slippa en aktivitet (händer väldigt sällan) så är det en annan sak. Han är då förmodligen ur fas eller sjuk eller har insett att han inte tycker om aktiviteten. Vår reaktion på det är förstås annorlunda än när det kommer från mellansonen.

Fenna, man kan ha ett barn som min mellanson som under en rätt lång period skulle ha undvikit alla former av aktiviteter i ett socialt sammanhang - förskola, kalas hos kompisar, fritidsaktiviteter etc. - om han fått välja, och sedan suttit och gråtit hemma för att han inte varit i förskolan, på kalaset, på gymnastiken eller vad det nu var. Nu är det inte så längre utan han går alltid glatt till alla dessa saker, men lösningen för hans del hade inte varit att stanna hemma. Han har alltid varit väldigt nöjd och glad väl på förskolan, kalaset, gymnastiken etc ska väl tilläggas.

Saken är ju den att mellansonen faktiskt vill! Han vill ju vara där, han vill anmäla sig och göra det igen och igen, han älskar att delta och har verkligen kul när han är där, han pratar om det med sina kompisar och "leker" sina aktiviteter när han leker med kompisar. Aktiviteterna som helhet är något positivt i hans liv. Självklart skulle han få sluta på en aktivitet som han tyckte illa om. 

Hans svårighet är att han inte vill iväg och han behöver lite hjälp och coachning att komma ut genom dörren. Dvs ett moment som han behöver hjälp att få till för att inte sabotera allt det andra för sig själv. 

Anne: dottern är jätteförtjust i fotboll. Ser verkligen ut att ha roligt när hon är där, är bra mycket mer engagerad än många andra av barnen.

Han har inte social fobi. Han hade en period där han var orolig att hamna i en situation där han inte hade kontroll. Rädslan för det översteg önskan att leka med kompisar på ett kalas, spela fotboll etc som han älskade. Poängen var att det finns barn som behöver en knuff i baken ibland för att komma iväg för sin egen skull. Men jag håller med dig om att man bör knuffa positivt. Viktigt att ha klart för sig varför barnet inte vill (vilket inte alltid är lätt) för att veta vad som är bäst strategi.

Bara nyfiken Fenna: var bland mina inlägg kan du få det till att han har dåligt självförtroende? Jag måste erkänna att jag är lite förvirrad.