Gravid efter utomkveds?

Var gravid 2012, plussade några dagar in på januari efter att ha försökt i 7 månader. Det var ett par veckor till vi skulle gifta oss. Lyckan var alltså total kan man säga.

Den stora dagen kom och alla förberedelser skulle gynna ut i det perfekta bröllopet men med vinkaraff fylld med alkoholfri cider för mig och sedan ciderburkar fyllda med likadant innehåll som karafferna. Det var så tidigt men för att underlätta så berättade vi för våra föräldrar.

Under bröllopsfesten behövde jag såklart gå på toaletten, jag tog med mamma för att hålla upp klänningen när jag ser massa brunt i trosorna. Vafan? Nåväl, det är nog bara ett brustet blodkärl eller dylikt. Men det kom mer. Men inte tillräckligt för att jag ska meddela min nyblivna make. Men oron ligger där hela kvällen och för mig är den kvällen inte så glädjefylld som den skulle vara, jag kände på mig att något var fel.

Dagen efter berättade jag och sedan ringde jag sjukvårdsupplysningen som sa att de kan inte stoppa missfall ändå. Dagarna går, det fortsätter komma sådant mörkt blod och oron ökar. Jag ringer en gång om dagen och får samma besked, "vi gör inget åt missfall" men jag säger att det är inget missfall, det är något annat. Jag hinner dessutom googla såklart och finner förutom information om missfall även information om utomkvedshavandeskap såkallat x och tänker att kanske, men vadå? 1% får det, nog för att jag även är latexallergiker som är väldigt ovanligt, jag kan inte vara ovanlig igen. Den FEMTE dagen överdriver jag rätt så mycket och de tycker att jag ska åka in. 

De konstaterar på akuten snabbt att jo jag är gravid. Jo tack, 6+4 är jag. Det sa jag, det är knappast så att jag inbillat mig. In kom en kvinnlig gynläkare som ska göra vul. Hon tittar lite, säger "jag ser ingen graviditet i livmodern" och hennes telefon ringer "hej, jo jag är här nu, med en tjej med misstänkt x". Som om det vore ingenting, som om jag var en tonårstjej som råkat bli oönskat gravid som inte skulle bry mig alls..

Världen faller ihop.  Vad som hände sen vet jag inte exakt, jag vet att mamma som följt med (min make jobbade kväll) kommer in och läkaren berättar för henne. Jag ligger nu på golvet och gråter är jag rätt säker på. Vi får eskort upp på kvinnokliniken där de ska göra ett vul med en bättre maskin. Jag säger "den sitter på höger sida" och jo, där satt det. Hon säger "jag ser antydning till hjärtslag här".

Dagen efter opererades jag och de kunde inte rädda äggledaren.

Datumet då den bebisen skulle fötts passerade och jag trodde det var kört. Men så fick jag en spolning av äggledaren som var kvar och först  sipprade det bara små små bubblor genom äggledaren men han fortsatte och spola på mitt kommando och till slut trots en rätt intensiv smärta så spolade han upp äggledaren. Jag fick mediciner mot bakterier i livmodertappen och fick sedan en mens innan det där fantastiska strecket kom på testet. Ett sånt litet streck som kunde bringa så extremt med lycka. Hon är nu 2 år och vi har försökt få syskon sedan februari.

Jag hoppas att inte kejsarsnittet skadade äggledaren som det tyvärr kan göra. (Jag har ett barn sedan tidigare fött 2007 som kom genom kejsarsnitt med).

Man är fortfarande rädd för att det ska hända igen. För oss var det inget alternativ att sluta försöka men rädslan fanns hela tiden.. När vi väl plussade igen så var man livrädd. Dagen vi skulle göra vul satt jag i väntrummet och hyperventilerade så de fick ta in mig i ett rum där jag fick ligga ner och vänta så jag inte skulle svimma.. Och rädslan finns även nu, blir det skit igen så blir man ju helt steril. Men då har vi ju ett gemensamt barn nu och skulle kunna klara oss. Det kändes tyngre när vi inte hade det tycker jag. Kunde inte leva med att jag gett en oansvarig människa som inte riktigt vill ha barn, ett barn, men att min barnälskande man skulle bli utan. Skulden.. Den skulden.. :(

Nä nu har jag inte den. Det var innan vi lyckades få ett gemensamt. Otroligt jobbig känsla men lär aldrig känna så igen eftersom vi lyckades. Klarar vi inte att göra fler barn har vi vår lilla fina tjej ändå :)

Åh va jobbigt att vara själv i den situationen. Jag kände att det var nog att vara på sjukhuset själv med min mamma och sedan få berätta för min man. Tror vi grät i kapp i några dagar. Andra dagen åkte min man och handlade och hade visst råkat tröstshoppat... 5 kilo kött! Haha.. jösses! 

 

Var sinnes sjukt nervös för vul och svimmade nästan innan, man lär säkert vara nervös nästa gång också men känns som att man inte kommer vara lika nervös ändå eftersom den trasiga äggledaren är borta. Innan dottern föddes så spolade vi fram passage men nu är jag såklart rädd att det ska slemmat igen igen. Får se efter sommaren då vi har tid igen hos fertilitetsläkaren.

Är på försök sex nu bara..

Enligt min läkare skulle man räkna första dagen med blödning efter utomkvedshavandeskapet som dag 1. Så äl bör vara cirka 14 dagar efter. Men skulle inte lita på första cykeln. Enklare att räkna från nästa när kroppen är mer i fas :)