Hej!
Jag känner både igen mig väldigt väl och inte alls. Det kan hända att jag inte har något bra tips alls, men man kan ju alltid försöka :)
Jag och min man har varit tillsammans i snart 12 år. Sedan tre år tillbaka har vi försökt skaffa barn, och har inte plussat en enda gång på egen hand. I början tyckte jag att barnaskaffandet till och med hjälpte mig att slappna av och vilja ha mer sex än innan. Tidigare har jag haft väldigt höga krav på mig själv, plus att jag tippar på att minipillren tog udden av det mesta också...!
Sen kom problemen. Efter ett år började vi utredas, och däromkring var det riktigt, riktigt tufft. Jag tror att vi båda två på olika håll anklagade oss själva för det som hände (eller snarare inte hände...). Vi har alltid varit extremt nära varandra, vi är varandras bästa vänner, men ett tag... var det enormt svårt.
Jag var den som for mest illa. Jag hamnade i en väldigt destruktiv spiral, och tillslut var där nästan inget kvar av mig. Inte förrän då tvingade jag oss att prata ordentligt om problemen. Vid det laget hade vi fått reda på något som i alla fall förvånade mig - att våra problem är så kallad "manlig faktor" - INTE jag alltså.
Vi började att ha extremt smärtsamma samtal där vi under någorlunda kontrollerade former pratade om alla små hemska tankar som låg och grodde. Han kände sig omanlig och oduglig och hade förstås väldigt dåligt samvete för hans tillkortakommanden. Jag var bitter över att han aldrig talat om det för mig utan låtit mig gå och tro att det var fel på mig så lång tid. Han var osäker på om jag älskade honom trots att han inte kunde ge mig barn, jag var bitter över vården som behandlar mig trots att problemen är hans.
Kort och gott fick vi ur oss väldigt mycket destruktivitet. Mycket av det gjorde som sagt extremt ont att få ur sig... Det krävs en del att kunna säga till någon att man är bitter över att behöva genomgå en rätt plågsam och krånglig behandling för ett problem som inte är ens eget... Men vi fick också ur oss det viktigaste. Jag kunde förklara att jag älskade honom minst lika mycket som förr, kanske mer efter allt vi genomgått tillsammans. Han kunde fördöma vården som fokuserar så mycket på att fixa allt genom kvinnan istället för problemen som kan finnas hos män. Jag kunde intyga att jag inte ser honom som mindre manlig för att han har problem och han kunde förklara varför han inte pratat med mig tidigare och tagit bördan från mina axlar.
Vi bestämde oss också någon gång under resan för att vi behövde vårda vår relation. Vi började åka på spa, gå ut och äta middag, bara göra saker vi två tillsammans. Jag hade aldrig trott att det behövdes innan vi provade det, men... i efterhand vet jag att det var bra för oss.
Ursäkta redan lång text, jag bara känner så med dig och vill verkligen hjälpa. Några tips från mig: 1. Ha lite tilltro till vården åtminstone till en början. Våra chanser på egen hand är nästan noll men på fyra återföranden (1 ET och 3 FET) har de lyckats göra oss gravida två (!!!) gånger (ett MF tyvärr). 2. Har ni en bra, stabil relation ska ni kunna prata om det mesta. Kanske behöver ni komma överens om hur djupt era samtal får lov att gå för att ingen ska bli överkörd och kränkt, men annars tror jag att det är viktigt att få ur sig allt som ligger och pyr inombords. 3. Ta hand om varandra.
Jag tror inte att det är för sent. Jag tror absolut att ni kan vända det här, om ni båda är villiga att jobba. Han kanske har det bra, men han måste också förstå att du kanske inte har det. Det ska räcka att du berättar för honom att det är ett problem för dig, han måste ta det på allvar. Kanske är han rädd för samma som min man, att det är hans fel och att han sviker dig genom det?
Berätta gärna hur det går!!! Lycka till!
